En klass för sig
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är det rådande samhällssystemet som möjliggör dessa stora utbetalningar till toppskiktet och eliten i samhället.
Fackföreningsledarna har för länge sedan tappat kontakten med sina medlemmar.
De så kallade fackliga ledarna tänker inte längre i samma banor som arbetarna. De har funnit ett helt annat sätt att tänka.
De tillhör en klass för sig och har även en egen facklig organisation. Deras månadslöner är skyhöga jämfört med arbetarnas.
Hur ska människor, som tillhör en helt annan intresseorganisation, kunna företräda arbetarklassen? Det är en omöjlighet.
Endast under valrörelsen låtsas de kämpa för arbetarklassen. Arbetarklassen är en enögd massa på lerfötter och har till dags dato ingen politisk medvetenhet.
Den är mycket lätt att manipulera.
I förra valrörelsen var det den politiskt omedvetna arbetarklassen som förde Reinfelts allians till makten.
Det är ju helt naturligt att en förbundsordförande, som har en halv miljon i månadslön, inte har något intresse av att kämpa för arbetarna. Och denne i sin tur ordnar jättestora pensioner till sina kolleger.
Jag tänker här beröra lite om litteraturen. För närvarande är det så att det aldrig skrivits någon arbetarlitteratur i Sverige. Tyvärr är det så att det aldrig kommer att göras i framtiden heller.
Den västerbottniske författaren Kurt Salomonsson försökte göra det en gång med sin roman Grottorna, men den blev totalt sågad av borgarrecencenterna.
Han hade också stora svårigheter att få sin bok utgiven. Hans bok handlar om gruvarbetarna i de västerbottniska gruvorna och är en naken realistisk skildring av arbetarklassens problem i Sverige.
När Kurt Salomonssons bok kom ut uttalade sig dåvarande förbundsordföranden Arne Geijer i LO att boken är den värsta smörja, som ingen skulle behöva läsa.
Arbetarskildringar ges villigt ut i Sverige så länge den priviligierade klassen samtidigt förhärligas.