Hemsjukvården har efter Ädelreformen 1992 blivit allt mer kvalificerad vilket lett till att resurserna inte räcker till. Läkare och sjuksköterskor måste finnas tillgängliga dygnet runt, läkare som inte finns och sjuksköterskor som under jourtid har ansvar för flera hundra vårdtagare. Minskat antal slutenvårdsplatser och bristen sjukvårdspersonal i hemsjukvården fyller sjukhuset till max och problem uppstår.
AT-läkaren Sofia Widetun, Sunderby sjukhus, frågade sig i en artikel i NSD 13/4 ”Vad ska jag göra för att patienten inte ska behöva läggas in?”. Svaret är att kommunerna måste inse allvaret och utöka resurserna för hemsjukvården för det är kommunen som ansvarar för hemsjukvården, sjukvård i hemmet av sjuksköterska, arbetsterapeut eller sjukgymnast för patienter inskrivna i hemsjukvården. Region Norrbotten( fd landstinget) ansvarar för läkarinsatserna vid hembesök. Båda huvudmännen ska medverka och samverka vid utskrivning av patienten, utförs detta optimalt idag? Vilka diagnoser gör att vårdtagaren skickas till sjukhuset? Är dessa diagnoser något som en utökad och rättmätig hemsjukvård skulle kunna ta hand om och hantera patientsäkert, eller måste hen skickas in till sjukhuset?
Jag tror att övertagandet av hemsjukvården blev en ekonomisk missräkning av kommunerna, det kostade mer än beräknat. Därav begränsar kommunerna rätten till hemsjukvård, höjer tröskeln för ”tröskelprincipen”, människor får sämre vård och patientsäkerheten äventyras. När vårdtagaren sedan skickas till sjukhuset flyttas problemen bara vidare och förblir svårlösta.
Då socialcheferna i Boden och Luleå, enligt NSD 13/4, fått i uppdrag att inkomma med förslag, kan de förslagsvis börja med vad jag ovan anför. Tätare läkarbesök på boendena med genomgång av bland annat medicinlistan, hantera avvikelser i tid och mer kompetens bland sjuksköterskorna att utföra och handha ordinationer och behandlingar på plats skulle nedbringa inskrivningar på sjukhuset utan att äventyra patientsäkerheten.
Vi blir fler äldre, medelåldern stiger och vi håller oss friskare längre, gott. Detmedför dock ett hårdare tryck på huvudmännen. Planering och god beredskap blir en förutsättning för att lyckas. En obligatorisk tillgång på rättmätiga resurser, både ekonomiska och personella, ska vara en självklarhet. Geriatrik borde bli mer statushöjande, ökad kunskap om åldrandet och dess följdsjukdomar blir avgörande för framtida omhändertagande av gaml. Ett omhändertagande som måste innehålla kvalitet, värdighet och omtanke!