Kirunabornas vardagsrum. Så kallas det, det nya stadshuset. Ett påstående som är direkt felaktigt om man grovt räknar på hur länge kirunaborna i snitt tillbringar på olika platser i staden. Kirunabornas verkliga vardagsrum är gatan. Gaturummet är det första som möter herr Stålnacke på väg till jobbet, och det sista fru Stålnacke ser innan hon låser dörren för natten efter hon släppt in katten. Gaturummet är ständigt närvarande i det vardagliga livet.
Skicket på gatorna i en stad speglar också samhällsandan i staden. En prydlig gata skapar en stolthet hos befolkningen, omtanke för den näste och ett undermedvetet välmående. Kantsten som är lagd med millimeterprecision, svart slät asfalt, eller en välgjord plattsättning är sådant som ingjuter hoppfullhet i folkets själ och frammanar ett leende i mungipan även hos den mest deprimerade.
Det motsatta gäller för dåligt skötta gator. Låter man något förfalla blir uppgivenheten direkt märkbar i samhället och då är det inte långt till att slashasfasoner och allmän oordning får fäste i det vardagliga livet. Civilsamhället upphör att existera. Man slutar bry sig.
Gatornas skick i Kiruna kan jämföras med ett krigshärjat Beirut. Detta tillstånd har inte blivit bättre sedan alla grävningar i staden, framför allt Gironets framfart. En inte helt orimlig jämförelse är att gatorna numera har likheter med ett månlandskap. Vem mår bra av att vistas i ett sådant vardagsrum?
Sprickor, tjällyft, potthål och lösa kantstenar. Till följd av att politikerna under 20-tals år nedprioriterat gatuunderhållet har underhållsskulden vuxit exponentiellt. Uppskattningsvis 80 procent av gatunätet i Kiruna tätort är i behov av akuta åtgärder.
Politikerna måste börja förstå vad det kostar en kommun att vara väghållare. Det blir inte billigare för att man blundar. Avsätt mer pengar till nyinvesteringar och underhåll av gator så att Kirunaborna får ett värdigt vardagsrum.
↔Tobias Lustig