Pridetåget gick genom stan i lördags. En underbar manifestation över människors rätt att älska utanför normen. Det hade varit härligt att göra en längre sträckning på paraden för att verkligen sprida karnevalkänslan av glädje och stolthet. Oförblommerad glädje och stolthet är två känsloyttringar som alltför sällan syns i vårt samhälle. Men vi behöver det. Tillåta oss våra känslor.
Jag är 33 år och försöker sen något år tillbaka lära mig att känna det jag faktiskt känner. För av någon anledning, många, har jag inte lärt mig det. Och jag upplever att jag delar den okunskapen med flera som växt upp i vår kultur. Under Prideparaden, och andra festliga tillfällen såsom SM-guldvinster, skjuts det ut konfettiguldblad som för en kort stund skapar en plym av guld med påföljande guldregn à la Oscarsgala, Eurovision, Mästerkocksfinaler osv. osv. och när jag nu promenerat i stan och på Gültzauudden ser jag hur dessa guldiga plastremsor ligger i gräset och sprids för vinden. Att det har en minimal påverkan på vår natur i jämförelse med andra miljömässiga övertramp är glasklart. Men det är lika glasklart att dessa plastblad kommer att hamna i Luleälven och vidare ut till havs. Och alla vet att plast i naturen är skadligt för vår miljö.
Jag skriver inte det här för att jag tycker att prideparaden eller SM-guldvinster är stora miljöbovar. Utan för att med de som exempel visa på att vår kultur, vårt sätt att leva - till och med i sina mest glädjande och festliga yttringar, är skadlig för alla levande varelser. Och att det är helt oviktigt. Det viktiga med Pride är väl att känna glädje och stolthet och visa omvärlden att det finns ett mångfald istället för en heteronormativitet. Det viktiga med att fira ett SM-guld är väl att känna glädje och hylla lagets och fansens bedrifter.
Att känna glädje, stolthet, eller vad en nu känner inför något festligt och sprängkraftigt är en tillräcklig manifestation. Det är någonting genuint. Som inte behöver ett plastigt guldregn. Vi måste öva på att räcka till som vi är. För vi lever i ett samhälle som är väldigt mycket för syns skull, och som skadar vårt klimat och oss själva. Jag tror inte att människor som åker omkring i stora dieseldrivna Suv:ar behöver ha en sån bil. Men det ser framgångsrikt ut. Jag tror inte att fansen, spelarna eller människorna i Pridetåget hade varit mindre glada om vi skippat guldregnet. Men det ser festligt ut. Jag tror inte att en smal och vältränad kropp i själva verket behöver må särskilt bra. Men det är så vi ska se ut.
Jag förstår att vi med guldregn, Suv:ar och träningsbilder på instagram förlänger vår manifestation av glädje och stolthet. Men jag tror att ofta tillåter vi oss inte att känna den genuina känslan. För om vi gjorde det skulle det inte spela någon roll. Suv:en, guldregnet och den hårt hållna kroppen är snarare en manifestation av rädsla för att känslan inte ska infinna sig, vara fel, inte tillräckligt stark, eller långvarig.
Denna kultur och dess beteende leder inte till glädje utan till miljöförstöring och psykisk ohälsa. En känsla är precis så stark och så varaktig som den är. Om vi vill värna om vårt klimat, oss själva och våra barn, måste vi vuxna trotsa det ytliga i vår kultur och lära oss att räcka till som vi är. Lära våra barn att det är helt okej att känna det de känner.
Oavsett ålder. Oavsett känsla. Det är inte försent.