Öppet brev till Ikea.
Lördagen den 3 juni åkte jag med min familj från Luleå till Ikea i Haparanda för att köpa en säng åt min snart 80 år gamla mamma. Tanken var att få sängen levererad till Pajala där hon bor. Men det överraskande beskedet var att Ikea inte levererar längre norrut i Tornedalen än till finska Pello, fem mil söder om Pajala. Man har tidigare kört till Pajala men inte nu längre, det blev för dyrt var beskedet. Vi stod där med oförättat ärende efter att ha kört 13 mil enkel väg. ”Kan Ikea inte bjuda oss på lunch, när det nu blev så här” frågade vi men fick inget svar. Min fru ställde frågan på nytt men inget svar. Istället kunde Ikea hjälpa oss att beställa sängen och få den levererad, som jag uppfattade det, från Älmhult upp till Pajala, en enkel resa på över hundra mil. Sängen skulle komma fram 30 dagar senare. Jag tackade nej och avstod köpet.
Ikeas etablering i Haparanda har gett många positiva effekter, det råder det ingen tvekan om. Men man sviker människor i glesbygd när man tar beslut av det här slaget. Ett företag som årligen omsätter miljarder kronor och vars huvudgestalt är en av världens mest förmögna privatpersoner har alltså inte råd att skicka upp möbler till Pajala, en sträcka på 18 mil.
Men den här händelsen i Haparanda blixtbelyser också situationen i Norrbottens glesbygd och jag vill nog påstå i hela landets glest befolkade områden. Äldre människor, med barn boende långt från hemtrakterna, utan möjligheter att ordna och fixa saker på egen hand, blir väldigt utsatta. Och då hjälper det inte att de kan betala för sig; det blir ingen leverans, ingen service.
Jag minns när Ikeas huvudgestalt var uppe i Haparanda och lovade ett antal miljoner till utvecklingen i Barentsregionen (norra Norge, norra Sverige, och Finland samt nordvästra Ryssland). Jag har ett konkret förslag:Ta upp börsen och betala det som krävs för att köra möbler till kunder i Pajala och andra glesbygdskommuner. Och så kan ni bjuda oss på lunch vid nästa Ikeabesök.