Följandes konkurrensens och utslagningens ledstjärna har vi från barnsben och skolåldern fått itutat i oss att förakta andra människors svaghet.
De som i vuxen ålder hamnar i det ekonomiska bottenskiktet, och aldrig tar sig ur, har enligt allmänhetens synsätt bara sig själva att skylla (även om vi borde inse att en del trillar dit redan vid födseln). Vi bedras ideligen till att tro att alla har en chans att lyckas i det av omvärlden hyllade, fast i verkligheten skenbart förlovade ”välfärdslandet” Sverige.
Den vilseledande nedvärderingen av de som enligt gängse normer inte ”gör rätt för sig” framkallar skam- och skuldkänslor hos många. Känslor som innebär att en i flertalet situationer försöker skyla sin belägenhet inför andra. All skuld läggs i denna konstruerade tankevärld på individers tillkortakommanden, och tyvärr ytterst sällan på de faktiska omständigheterna:
de folkvaldas misslyckade och medvetet repressiva politik mot sjuka, arbetslösa och fattiga.
Om vi inte i solidaritet med förlorarna i en skenande ojämlik och orättvis samhällsutveckling kritiserar människoförringande värderingar (som maskeras till objektiv sanning) kommer ekonomiskt sårbara framöver få utstå än mer opåkallat lidande än idag. Och än fler kommer drabbas av psykisk ohälsa.
Är det verkligen så här vi vill ha det?