Tänkte på en grej idag när jag hörde en på tv prata om ”noll-noll-talet”. Människor har, före millennieskiftet, alltid pratat och pratar om de olika decennierna medan de pågår och än mer efteråt. Däremot hör man nästan aldrig någon prata om 00-talet eller 10-talet. Började fundera på varför det är så.
Min teori är att allt har blivit så likriktat, slätstruket, kopierande och tråkigt att de senaste årtiondena inte har någon egentlig identitet. Klädmodet är återanvändning av sådant som var inne för några årtionden sedan. Just nu är det t.ex. inne med jeans med stora hål på knäna och det var inte helt ovanligt när jag var tonåring (47 år idag) och de som bär dem tror säkert att det är nyskapande. Eftersom nästan alla köper sin musik genom Spotify har det blivit mera enskilda låtar än hela album och det gör att det kommer fram få nya riktigt stora band. Sen finns det så mycket annat att som distraherar att färre nog bryr sig om att skapa musik med följden att de nya klassikerna duggar…glest, för att vara vänlig. De som fyller arenorna är inte sällan 60-70 år gamla och lever på att folk vill höra musik som de gjorde för 20-40 år sedan. Numera behöver de bara släppa en hit så kommer publiken i horder och vill höra denna enda låt plus sånt som gjordes för minst 20 år sedan.
Mode och musik har förutom stora händelser som krig, viktiga tekniska innovationer eller viktiga politiska beslut alltid varit det som har gett ett decennium sin identitet. Sen ska ju allt prispressas in absurdum, det är som den här tidens religion. Stora kedjor slår ut småhandlarna så det är inte särskilt spännande att kolla in shoppingutbudet i andra städer - H&M, El-Giganten och...ja, hela Luleås Storheden finns ju i varenda stad.
Upplever du det annorlunda? Tragiskt om du inte gör det för i så fall lever vi i en tid ingen kommer att minnas eller bry sig om. Kanske är det så vi blir ihågkomna i framtiden...