I mitt tidigare liv träffade jag och en vän en turkisk man på gamla Caffreys i Kiruna. Han talade ingen engelska och vi talar fortfarande ingen turkiska. Men vi förstod direkt att alla tre var musiker. Han förklarade att han spelade turkisk folkmusik och jazz, vi sa att vi spelade blues, jazz och rock. Den enda frasen han lyckades forma på engelska var ”We speak the language of the Gods”, ”Vi talar gudarnas språk”, med hänvisning till att vi utan att förstå varandras jordliga språk ändå lyckades föra en trevlig konversation på musikiska. Sen skrattade vi lite till varpå kvällen tog slut så hastigt som den alltid gör när man har så rysligt trevligt.
Med detta vill jag inte understryka musikers överjordiska egenskaper – våra talanger brukar bära i smäckra toner och brista i tvätt-tider, lön för mödan och tid att byta till sommardäck. Nej, med denna lilla historia vill jag däremot belysa den kraft som kulturen har i mötet mellan människor – oavsett hudfärg, regligion, könstillhörighet eller härkomst.
En opera på italienska kan röra en publik där ingen förstår italienska till tårar. En afrikansk basist kan när som helst hoppa in och jamma med ett indieband från Boden. Ett grekiskt kärleksdrama från 40 tusen miljarder före Kristus är fortfarande en historia som är angelägen för människor runt hela jorden.
Vi ser alla nationaliteter stå längst fram på konserter med Coldplay, Beyoncé och AC/DC. Sida vid sida sjunger de med, håller om varandra och finns till – tillsammans.
På samma sätt skapas en länk då tjejen från Afghanistan passar bollen till sin lagkamrat i IFK Arvidsjaur. Hon kan genom fotbollen kommunicera ovanför nationsgränser. Hon kanske inte kan det svenska språket så bra ännu, lika lite som hennes svenska lagkamrat kan hennes språk, ännu. Men genom bollen och det gemensamma målet, fotbollsmålet, blir de gränslösa.
En kille med bosniska och kroatiska föräldrar kan genom fotbollsklubbar och föreningar bli Zlatan med hela världen. I musikföreningar runt om i landet bildas idag det vi imorgon kallar ”Det Svenska musikundret”, om föreningarna nu får finnas kvar.
Stödet för kultur- och idrottsföreningar är ständigt uppe på tapeten. Är det verkligen så viktigt att Parkalombolo IF har sin fotbollsplan? Är det verkligen SÅ viktigt att Tornedalsteatern finns?
Jo det är det.
Om människor inte kan mötas i idrott och kultur, det rena skära nöjet och spänningen utanför arbetets ekorrhjul och misstänksamma sneglanden i kön på COOP, hur ska vi då nånsin lära känna varandra? Hur ska då människor som röstar på Sverigedemokraterna nånsin förstå att det inte är dessa personer de ska vara rädda för?
Det är på läktaren, i replokalen, på dansgolvet och i kaffekuren vid idrottsplatsen som vi kommer skratta ihop och samtala över dessa förbannade nationsgränser.
Det är i föreningar med gemensamma krafter som människor skapar saker och gläds åt dem tillsammans.
Det är där föräldrar, barn och gamla kommer förstå att vi alla är så otroligt lika i vår olikhet.
Här kan kommuner och landsting ställa gemensamma krav på Riksdagen. Öka stödet för idrotten och kulturen. Stärk de ideella föreningarna. Låt varje liten ort ha råd att hålla med utrymmen för människor att praktisera idrott och kultur. Det kommer vi alla vinna på i slutändan.
Ta mer skatt från mig för att finansiera detta om det behövs, men ta även skatt från de som tjänar betydligt mer än mig och många andra. Och ta framförallt tillbaka det som skatteflyktingar slussat över till sina respektive små soliga paradis. Där har vi de verkliga skurkarna och de som låter detta fortgå är de vi verkligen ska vara rädda för.
Ett rikt föreningsliv med drivna människor inom kultur, idrott, friluftsliv eller vad det nu än kan vara är vid sidan av bostäder och jobb det som gör en ort ”attraktiv” – ett ord som får snålvattnet att rinna på lokala politiker. Det är en sån ort jag och många andra vill bo i, det är vad som är verkligt ”attraktivt”. Ett rikt föreningsliv föder engagerade ungdomar, som tar steget vidare till politik, näringsliv och allmänna stordåd. Gärna på sin hemort, om det finns något kvar där att brinna för vill säga. Ett rikt föreningsliv gör en ort levande och skapar värden inga inhyrda statistiker eller PR-konsulter kan plocka fram.
Det långsiktiga resultatet är ett Sverige där vi lever och verkar tillsammans. Där rasismen kryper tillbaka till sitt stinkande hål. Det finns ingen anledning att vara rädd för sin lagkamrat, sin medmusikant eller sin motspelare i årets stora revy.
Kulturen och idrotten kommer krossa rasismen, hjälp dem att förverkliga detta.
Tack för ordet.