Utan att göra någon annan jämförelse med presidenten over there, är frågan högst berättigad i en glesbygdskommun som Pajala. För några tiotal år sedan under småbrukets och det manuella skogsbrukets tid, en levande kommun med kring 15 000 invånare och ett välfungerande samhällsliv.
Ett åttiotal byar med affärer, skolor, idrottsföreningar, församlingar, bysamfälligheter, vägar, va-anläggningar, sjukvård och kommunikationer gjorde att befolkningen levde ett bra liv med en vacker natur inpå knuten.
Småbrukens avveckling och skogsbrukets mekanisering vände sedan upp och ner på hela utvecklingen. Framtidstron dog, utflyttningen accelererade och invånarantalet är nu nere i cirka 6 000.
I dag är situationen dock helt förändrad och inflyttning är fullt möjlig och nödvändig, och det finns goda möjligheter till arbete i kommunen. Hela infrastrukturen finns fortfarande kvar men lever ett tynande liv på grund av brist på aktivt folk. Det är brist inom väldigt många yrkesområden. Gruvdriften behöver många olika kategorier, skolan behöver lärare, vården står inför generationsväxling, turistindustrin ökar och hela servicenäringen behöver växa.
Detta är alltså utmaningen till alla er utflyttade, som har en dröm om att återvända till det samhälle ni eller era föräldrar fick lämna för att få försörjning.
Ni som kan tänka er att vara med och bygga upp föreningar, skolo rmed mera igen och skapa det goda lokalsamhälle som slipper stordriftens nackdelar, prata ihop er med era vänner nu under semestern och besök gärna kommunens informationsplats vid marknaden. Ta del av projektet ”Nu fyller vi husen”.