Öppna ögonen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Strax efter midnatt, natten mot onsdag den sjätte maj, passerar jag busstationen i Kalix, på väg hem till min sköna, varma säng efter en lång dag hemifrån.
Med ganska stor säkerhet vet jag att min katt kommer springande emot mig i hallen, glad att ha mig hemma igen. Jag behöver inte komma hem till en tom lägenhet.
Ena väggen till väntrummet på busstationen är helglasad, och innanför ser jag en kvinna sitta på en bänk och läsa en tidning.
Trots att det kanske är en lite "konstig" tid, strax efter midnatt och det kommer inte att komma någon buss på cirka fem timmar, är det inte något jag direkt reagerar över.
När bussen jag sitter på gasar för att köra ut på vägen, ser jag att kvinnan lagt sig på den hårda träbänken där hon tidigare satt.
Under huvudet har hon en kudde. I övrigt har hon samma kläder som innan.
Så öppet hon ligger där, glasväggen ger visserligen skydd mot den fyra-gradiga värmen som är utomhus denna tidiga majnatt, men ändå så oskyddad när alla kan se in och se henne.
Se hennes misär.
Tyvärr ser det nog ut så här på fler ställen än här i Kalix. Kanske vi inbillar oss att vi är "förskonade" från uteliggare på grund av klimatet här uppe, men... De finns.
Kanske det är just för att vi blundar, som vi inte ser dem, och tror att de finns?
Ser vi samma sak som jag såg den natten, så ser vi dem klart och tydligt. Kanske en upplåst vänthall och en träbänk att sova på är deras enda hem undan natten.
På dagarna, var är de då? Kanske mitt ibland oss.