Politiker i Sverige slår sig ofta för bröstet och påstår att vår migrationspolitik minsann är så mycket bättre och humanare än den i andra länder. Men för den som verkligen bryr sig om asylsökarna och lär känna dem är sanningen ofta en helt annan. Då visar sig den svenska modellen ofta ge rent ofattbara konsekvenser.
För drygt två år sedan kom ett par från Pakistan med sina minderåriga barn till Haparanda. De hade lämnat sitt hemland där de levde ett gott liv med eget hus, eget företag, egen bil, möjlighet att göra utlandsresor med mera. Men, de hade valt varann av kärlek trots att de hörde till olika kaster i landet. Detta sågs med oblida ögon av släkten och de levde under hedersrelaterat dödshot som ofta förkommer i Pakistan.
I Pakistan har talibaner en betydligt större utbredning och inflytande än vad svenska myndigheter i allmänhet tycks känna till. En dag blev maken vittne till en vapentransaktion i talibaners regi. Han gjorde som en ansvarskännande medborgare gör – han anmälde vad han iakttagit till polisen. Men detta fick katastrofala följder. Den korrumperade polisen informerade talibanerna om vad han anmält och en förföljelse med hot och våld mot familjen i ofattbar omfattning tog sin början. Särskilt makan tvingades genomleva obeskrivliga övergrepp. Man hotade att kidnappa barnen för att göra dem till talibansoldater.
Efter en tid flyttade familjen till en annan stad i landet för att undslippa dessa fruktansvärda lidanden men det visade sig att talibanernas utbredning och nätverk var så stort att de blev hittade också där och förföljandet och övergreppen fortsatte. Efter detta insåg makarna att det var nödvändigt att fly landet. Egendom som hus, företag och bil slumpades bort och man hamnade så småningom i Sverige och Haparanda. Här har man nu levt utblottade men med livet i behåll och i hopp om att få uppehållstillstånd i detta, som man trodde, humanitära land.
Efter en ofullständig utredning av ett juridiskt biträde på stort avstånd från Haparanda, som man knappt fick möjlighet att träffa för att föra fram sin berättelse, beslutade Migrationsverket att avslå familjens ansökan om uppehållstillstånd. Huvudsaklig motivering var att man helt enkelt inte trodde på deras historia.
Sedan domstolen beviljat byte till nytt biträde på nära håll inlämnades en mer fullödig utredning i samband med överklagandet till Migrationsdomstolen. Efter några månaders överväganden beslutade domstolen att avslå ansökningarna med huvudsaklig motivering att man nu visserligen trodde på familjens berättelse men ansåg att pakistanska myndigheter kan ge det skydd familjen behöver. Två av domstolens tre nämndemän anmälde avvikande mening och ville att familjen skulle ges skydd i Sverige. Besluten har nu vunnit laga kraft sedan Migrationsöversdomstolen vägrat prövningstillstånd.
Domstolen har således grundat sitt beslut på antagandet att det pakistanska samhället ska kunna ge det skydd som det redan har visat sig sakna förmåga till. Familjen har erfarit att tillräckligt skydd inte finns i deras hemland och är övertygade om att de vid ett hemvändande kommer att utsättas för både hedersrealterat hot och hot från talibaner. En utvisning är nära på en dödsdom.
Familjen befinner sig i chock och avgrundsdjup förtvivlan. Makan har intagits för psykiatrisk vård. Vi, deras vänner, känner förtvivlan. Vi står här i förundran över att det samhälle som vi trodde ville värna dem som hotas till liv och lem, som vi trodde tillmätte alla människor lika värde, nu visar sig sakna alla dessa grundläggande egenskaper som utmärker ett samhälle som gör anspråk på att kalla sig mänskligt.
Utan att ta partipolitisk ställning skäms vi över den svenska migrationspolitiken om vilken det tycks råda relativt bred enighet om. Vi skäms över vad vårt land nu är på väg att göra mot våra pakistanska vänner. Det svenska samhället skäms fortfarande över baltulämningen år 1946. Hur länge ska vi skämmas över vad vi nu gör mot många av våra asylsökande?