Att Luleås kommunledning ville arrangera en officiell 50-årsmottagning för Niklas Nordström var inte särskilt märkligt. Det har blivit kutym att höga samhällsföreträdare ska uppvaktas när de fyller jämnt. För något år sedan var jag själv på en liknande uppvaktning när en av hans kollegor fyllde år. En strid ström av politiker, chefstjänstemän och företrädare för företag och organisationer bar fram, om inte rökelse och myrra, så blommor, choklad och champagne. Det var naturligt att hen skulle hyllas, även om bara en del av oss var personligt bekanta med födelsedagsbarnet. För det var nog inte personen som vi uppvaktade - utan snarare positionen.
Samma mekanismer slår nu till när Niklas Nordström ska fylla jämnt. Organisationer som han har kontakt med i sin roll som kommunalråd ville tydligen uppvakta honom och hade frågat om det skulle bli någon officiell mottagning. Så det fick bli en måttfull tillställning med kaffe och tårta i basketarenan på kommunens bekostnad. Ganska rimligt med tanke på att tårtkalaset var jobbrelaterat. Det handlande inte om en fest för släkt och vänner utan om en mottagning för arbetsbekanta.
Jag har ingen anledning att försvara Niklas Nordström och han har tillräckligt med supporters, men kritik ska vara rättvis. Det tänkta kalaset väcker dock en annan fråga. Eller för att travestera Ulf Lundell: En inställd spelning är också en spelning. Varför står organisationer och företag i kö för att överlämna födelsedagspresenter till ett kommunalråd? Står de i tacksamhetsskuld, är det för att hålla sig väl med makten eller i hopp om framtida förmåner?
Det brukar sägas att Sverige är ett av de minst korrumperade länderna i världen. Men att uppvakta offentliga personer med gåvor kan vara en form av bestickning. Det är inte gåvans värde det handlar om utan om de tjänster och gentjänster som ligger i potten. Så kära vänner i näringslivet. Lägg ner födelsedagsfjantandet!
Jan Palo, oberoende pensionär