Det finns ett problem i Sverige. Brutalismen har återuppstått, den delen av 1900-talet som man helst ville glömma. Den period då man rev vackra kulturhistoriskt värdefulla hus för att ersätta dem med anonyma skokartonger, ofta med former tänkta att rent av förtrycka betraktaren. Allt detta låter vi ske igen.
Både i Luleå och Skellefteå har rivningar av stora delar av kvarter ägt rum och resultaten har varit anskrämliga, särskilt parkeringshuset i Skellefteå. Och precis som på 1960-talet skyller man på att husen är förfallna för att man vill riva dem. Ett fult knep som ofta även innefattar att man medvetet låter dem förfalla bara för att riva dem.
Detta är en stor kontrast mot Centraleuropa. Där bygger man vackra nya hus, kanske inte alla – men avsevärt många. Man gör till och med rekonstruktioner av gamla hus som bombades under andra världskriget. Förfallna hus som rasat har man byggt upp på nytt, parallellt med att i Sverige behövde det bara komma ett dammkorn på ett gammalt hus för att det ska betraktas som rivningsklart.
Det värsta i den nya brutalistiska vågen är att det i många fall rivs enstaka hus här och där istället för hela kvarter. Det gör att de drabbade områdena mister sin enhetlighet och därmed sjunker i bevarandevärde.
Det är dags för arkitekterna att sluta tro att man kan bestämma vad alla vanliga människor ska ha för smak samt att det är dags för kommunpolitiker att sluta gå på ledord som ”stjärnarkitekt”, ”landmärke”, ”kontrast” eller ”ny årsring”.