Det här står på sidan 39 i Slutrapport Framtidens skola, beslutsunderlaget till Framtidens skola:
”Ja, det vi vet är att det är vissa elevgrupper som i högre grad främjas av att läsa vid en mindre skola (Adolfsson, 2014). Det handlar då främst om elever med utländsk bakgrund och elever med lägre socioekonomisk status. Vi vet också att få studier slår fast att elevers skolprestationer, särskilt elever i de lägre åldrarna, skulle gynnas av större skolenheter.”
Barn med Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) borde också finnas med. Jag mailade Barn & utbildningsförvaltningen, frågade hur stora de här grupperna är och fick svar för en av dem, de med utländsk bakgrund. De utgör 12,3 procent av Luleås skolbarn. Barn med NPF utgör drygt 10 procent av alla landets skolbarn – även i Luleå. Barnen med socioekonomisk lägre status utgör också drygt 10 procent.
En tredjedel av Luleå kommuns 7 500 skolbarn får alltså sämre förutsättningar i stora skolor! De som behöver mest stöd.
Tittar man på de mindre barnen – här räknar jag dem i F-3an – så är de cirka 3 000, en tredjedel av dem = 1 000 barn. De barnen ingår alltså i bägge grupperna, det vill säga är elever i de lägre åldrarna och är barn med utländsk bakgrund, barn med socioekonomisk lägre status eller barn med NPF.
1 000 barn får en dubbelt försämrad skolgång i stora skolor. De som behöver allra mest stöd. (Barnen i lägre åldrar som helhet får också en försämrad skolgång).
Det är alltså dessa barn – som med sämre skolgång, sämre skolresultat = sämre livsutveckling – får betala för att beslutet om ”Framtidens skola” togs, på ett illa underbyggt, riggat beslutsunderlag.
Vart tog skolans kompensatoriska uppdrag, det vill säga att utjämna klasskillnader vägen?
En stor förlorare är även Luleå kommun, som blir mindre attraktiv för barnfamiljer och för många lärare. Men de här barnen är de verkligt stora förlorarna, liksom barnen i Vitå.