I dag har förskolan ringt, igen. Vi är inte välkomna, inte för att vi är sjuka, har speciella behov eller allergier. Inte för att det är strömavbrott, vattenskadat eller brinner. Nej. För att det inte finns vikarier att få tag i när en pedagog blivit sjuk. Det är den nya beredskapsplanen för förskolan, att vi med ”15 timmars barn” ska stanna hemma, alltså vi som är föräldralediga eller arbetslösa. Återigen finns det alltså inte personal, ingen att ringa när det blir kris. Och jag förstår att man inte på två pedagoger kan klara av eller ska tvingas klara av en barngrupp på 18–19 barn. Men varför finns det inte vikarier? Varför vill inte folk arbeta i barnomsorgen? Jag har aldrig under mina år som förälder varit med om det här förut!
Svaret på frågan är väl som alltid pengar, man vill inte betala de som faktiskt vill jobba på förskolan, och därför söker sig personal vidare till andra jobb. För inte så länge sedan gick man ännu ut och sa att man bara i Gällivare kommun ska anställa förskolepedagoger, inte barnskötare eller annan personal utan treårig universitetsutbildning. Kanske skrämde man bort ännu fler då? De som ville jobba kvar men inte ville utbilda sig, hade råd eller möjlighet? I gruvan än ju kraven inte alls lika höga, inte på många andra jobb heller. Kanske brände man sista bron med det? Kanske bränner man ännu fler när man inte höjer löner, erbjuder förmåner eller betalar utbildningar på hel- eller halvtid?
Jag vet många som trivts på förskola men inte kan stanna kvar för att den inte följer löneutvecklingen med resten av samhället. Det känns som om vi kan lägga hur mycket pengar som helst på nya skolor och förskolor men vi har ingen personal. Vem ska jobba där?
Och hur ska man locka befolkningen att stanna kvar och bilda familj om det inte finns förskola att tillgå? Hur ska vi få våra barn trygga i förskolan om de rycks ur verksamheten i hela tiden? Och varför ska jag betala en avgift för en förskola som inte fungerar?