Vaddå solidaritet?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En gång för länge sedan då stålverk 80-projektet var aktuellt och ett antal presumtiva byggföretag från flera länder blev inbjudna för att bland annat söka lämpliga företag som skulle medverka i stålverksbyggandet, blev jag medbjuden att åka runt i Norrbotten och guida de här företagarna.
De uttryckte framför allt förvåning över att man hade lokaliserat stålverket till kusten.
Engelsmännen förklarade att de hade sina stålindustrier vid kusten eftersom man importerade järnmalmen.
"Hade vi haft järnmalm där vi har våra kolgruvor skulle vi med all säkerhet ha lagt stålverken där".
Men vi i Malmfälten har funnit oss i att malmen förädlas i Luleå. Vi har inte ens lyckats få LKAB:s huvudkontor till Malmfälten.
Jag påstår inte att det beror på solidaritet, snarare på att vi har varit korkade och inte ställt de krav som borde varit självklara.
LKAB är ett helstatligt företag som tillfört många miljarder kronor till oss i Sverige, kanske mest till er vid kusten, men också till Borlänge och Oxelösund.
Vi har verkligen ställt upp och bidragit. Nu har vi hamnat i ett läge där vi kan bli tvungna att riva centrala delar av vår kommun och flytta de byggnader vi gemensamt byggt upp.
Det är orimligt att vi ska vara med och bidra till hela Sveriges ekonomi, men när det inte går att producera den malm som genererar den ekonomin, då ska vi i Malmfälten dra de kostnader och de ibland tragiska konsekvenserna som uppstår.
Att vårt sjukhus har karaktären av förstärkt vårdcentral som Kenneth Backgård beskriver det, är bara ett exempel på hur illa vi värnat våra intressen.
Men om nu Peter Roslund vill demonstrera sin känsla för solidaritet, medverka då till att SSAB och övriga företag i Luleå, som lever på gruvarbetarnas produktion är med, tillsammans med staten, och bekostar de insatser som nu måste göras.
De privata företagen har gjort större vinster än LKAB och de delar inte de vinsterna med nio miljoner svenska medborgare.