Vaddå "trygghet"?
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hon låg med huvudet några centimeter från strömmande vatten utmed Wassaraälven.
Securitasvakten som upptäckte henne fann henne frusen och iklädd endast sjukhuskläder för inomhusbruk. Kvinnan omhändertogs på akutavdelningen med synliga skrapsår, blåmärken och bruten finger.
Hon klagade även över smärtor i rygg och ben, men först två dagar senare upptäcktes även att hon brutit lårbenet.
Ingen läkarundersökning gjordes när hon omhändertogs på akuten, sina toalettbesök under två dagar fick hon troligtvis göra med brutet lårben.
Polisen utmärkte sig också på sedvanlig sätt, enligt NSD:s artikel så utgick polisinsatsen på "tron" att hon inte hunnit så långt man inväntade istället en hundpatrull ifrån Kiruna, vilken polisinsats som ska utgå det bestäms av länsvakthavande i Luleå".
När man ser våra institutioner och myndigheter agera måste man fråga vilken grad av trygghet kan jag som vård- och omsorgsbehövande och anhörig förlita mig till?
Jag vill och vågar påstå att hälso- och sjukvårdslagen som antogs av riksdagen 1997, utifrån prioriteringsutredningens betänkande "Vårdens svåra val" i allt större grad och utsträckning sätts ur spel.
Människor, i synnerhet med demensrelaterade och andra allvarliga sjukdomar som bedöms inte kunna återkomma utan bedöms befinna sig i kronisk utanförskap,dessa människor förvägras hälso- och sjukvårdslagens rangordnade prioriteringar. Där ska människovärdesprincipen och solidaritetsprincipen vara vägledande och där kostnadseffektivitetsprincipen är underställd dom två ovanämnda principerna.
Nu är det omvända förhållanden enligt mitt förmenande och ännu värre kommer det att bli när den borgerliga "Fritt val-reformen" kommer att vägleda den framtida vård- och omsorgspolitiken.