Vi lever på ett sopberg. En bekant ställde mig en gång frågan: ”Varför gör ni inget åt mikroplasterna i havet, som dödar fiskarna som tror att det är alger?”
Minns ni 1950-60-talen, som inte hade några plastpåsar, som blev våra soppåsar. Vi tog upp det som samlats i slasktratten utan en sådan där praktisk plastskrapa vi har idag. Vi lindade in hushållsavfall i tidningspapper och släppte ner i ett sopnedkast. Det var ett vardagsarbete, att gå i trapporna.
Mer var det inte och det fanns ingen sopsortering. Allt grävdes ned i soptippen, som omvandlas till framtida arkeologiska utgrävningsplatser. Svårare var det med det, som vi idag kallar för grovsopor, möbler, kläder och annat vi samlat på oss.
Min mor sydde om gamla kläder. Det fanns även lumpsamlare. Vem som sedan tog hand om materialet vet jag inte.
Skulle inte våra tidningar kunna göra reportage om det i en artikelserie om ”Det gamla samhället”. En del av de gamla möblerna gick till majbrasan. Av virke brukade min far göra leksaksmöbler, som en liten vagga, som någon med tiden kastade. Det fanns inga cirkelsågar, bara handjagare och köket var verkstad.
Sedan började vi bygga våra sopberg, som aldrig kommer att bli skidbackar, som i Stockholm. Vi kan redan idag sluta använda plastpåsar och kasta skräpet i papperspåsar, som är icke fossilt bränsle.
Många lever i så kallad klimatångest. Vi kan inte göra så mycket själva annat än att vänta på en högre makt.
Vi sorterar sopor, som vi kör med bil till närmaste återvinningsstation, som ofta missköts. På många håll även i Luleå finns tunnor för sortering på gångavstånd 50–100 meter.
I de flesta sammanhang finns idag ett klimatmedvetande, som i en lokaltidning, där en artikel om resor tar upp frågan om klimatpåverkan. Det är som med tobaks- och spritannonserna, som enligt lag måste publicera en varningstext. Säkert har vi även andra sådana annonser om annat miljöfarligt.
Men först och främst ställer jag frågan: Behöver vi alla dessa prylar, som vi köper i tron, att vi ska få ett evigt liv?