Svar till Charlotte Sundqvist, utbildningschef vid Kalix kommun (artikel i NSD den 24 september).
Att det är bra för barn med rörelse är det väl få som argumenterar emot. Alla människor mår bra av motion. Det som är upprörarande i artikeln är Charlotte Sundqvists, utbildningschef i Kalix, uttryck ”Att vi ibland skyller på diagnosen adhd. Vi vill ha ett piller som istället kan botas med rörelse”.
Adhd beror på att vissa delar av hjärnan arbetar på ett annorlunda sätt än hos personer utan adhd. Bland annat syns minskad aktivitet i den delen av hjärnan som gör att man viljemässigt kan styra sin uppmärksamhet, sina impulser och reaktioner och förmågan att hålla flera saker i huvudet samtidigt. Dessa funktioner är viktiga för en persons förmåga att kunna styra, planera och samordna sina handlingar.
För att symtomen ska definieras som adhd krävs betydande svårigheter. Diagnoskriterierna är mycket stränga för att förhindra att man definierar normaltillstånd som funktionsnedsättning. Det ska röra sig om svårigheter som debuterat tidigt och som är varaktiga och bestående. De ska vara framträdande i flera olika situationer och förorsaka så stora svårigheter att det är berättigat att tala om en funktionsnedsättning. Diagnos ställs efter omfattande utredning av psykolog och läkare.
När Charlotte Sundqvist säger att vi ibland skyller på diagnosen adhd, att vi vill ha ett piller som istället kan botas med rörelse, förringar hon barnpsykiatrins arbete. Det är en allvarlig brist hos en skolchef, och även ett hån mot många föräldrar som kämpar hårt för att ha en fungerande vardag och skolgång för sitt barn. Om lösningen hade varit så enkel, hade jag naturligtvis hellre valt att skicka mitt barn på en löprunda. Istället har mitt barn behövt genomgå omfattande utredningar, jag har närvarat på otaliga skolmöten, jag har haft daglig kontakt med lärarna på barnets skola, massor av möten med sjukvården och socialen för att mitt barn ska fungera i sin vardag.
Den tid jag lägger ner för att mitt barn ska få en dräglig vardag går inte att jämföra med den tid en förälder med barn utan ADHD lägger ner på samma saker. Jag hade så gärna kört runt mitt barn på olika träningar. Jag önskar att jag hade fått stå och frysa vid en bandyplan eller sälja hamburgare på en fotbollsmatch, istället får jag lägga ner minst en timme per dag på att få mitt barn att duscha eller borsta tänderna. Om mitt barn hade velat träna brottning i Råneå, hade jag gladeligen skjutsat hen från Kalix till Råneå efter jobbet. Jag lägger ner enormt mycket tid på att motivera mitt barn för att gå till skolan varje dag, förbereda mitt barn inför morgondagens utmaningar, förhindra utbrott, söka efter mitt barn som stuckit från skolan eller trösta mitt gråtande barn som inte vågar gå till skolan.
En studie vid University of Central Florida som publicerats i Journal of Abnormal Child Psychology (Specialpedagogik, måndag 24 september) visar att barn med adhd presterade bättre samtidigt som de aktiverades, medan barn utan diagnos presterade sämre samtidigt som de rörde sig. Att barn med adhd får rörelse i skolan är bra, ska man dock maximera inlärningen ska rörelsen ske under inlärningen för adhd-barn. Det är positivt att skolor satsar på mer rörelse. Barn med adhd, likväl barn utan diagnos behöver rörelse och motion.
Jag har aktiverat mitt barn sedan hen föddes. Jag har släpat mitt barn på otaliga fotbollsträningar, hen har testat jujutsu, parkour, bandy, vi har varit i skogen och besökt olika lekland på helgerna. Varför fungerar det inte med träning för mitt adhd-barn?
Mitt barn är rädd för sociala situationer och få tränare har den kunskap som krävs för att möta barn med adhd. Barn med adhd-diagnos kräver anpassade strukturer, stöttning för att komma igång, rutiner och struktur på passen. När ett barn med adhd inte får detta, blir hen nervös och visar ett oönskat beteende vilket leder till att hen får ångest efteråt och känner sig misslyckad. Detta gör det svårt för adhd-barn att delta på olika träningar.
Trots allt tvingas min adhd-unge att aktiveras, även om det bara blir en familjeaktivitet i form av en promenad eller lek på gården under helgerna. Under skoldagarna måste hen gå hem från skolan. Det räcker ändå inte. Vi behöver ta ett piller för att få vardagen att fungera någorlunda. Att börja ge sitt barn medicin är inget lätt beslut. Resan till detta piller har varit lång. Det har pågått år av utredningar på BUM, föräldrautbildningar, många gråtnätter, många sönderslagna möbler och många möten med skolan.
Så nej, Charlotte. Jag har inte bara gett mitt barn ett piller som istället hade kunnat botas med rörelse. Du säger vidare att det måste vara lite jobbigt! Jag kan lova att det har varit jobbigt, fruktansvärt jobbigt under många, många år.