Det skrivs och talas så mycket om krisen i sjukvården i dag. Nu vill jag ge min syn på saken. Den femte december 2018 las jag in på avdelning 48 vid Sunderby sjukhus för att göra en ”ballaongdillatation” på mina kranskärl. Det var planerat att det skulle göras den dagen och sedan skulle jag åka hem på efetermiddagen. Ingreppet gjordes med lyckat resultat. Jag fick insatt tre stentar i olika kranskärl som skall förhindra att kärlen klottar igen. Det tog cirka två timmar.
Jag kom tillbaka till avdelning 48. Efter någon timme bjöd de på mat. Då blev jag mycket hastigt illamående och började kräkas samt fick hög feber. Jag var riktigt illa däran. Personalen på avdelningen gjorde allt de kunde för att jag skulle må bättre. Det beslutades att jag skull flytta till avdelning 46, en hjärtövervakningsavdelning. Där fick jag ligga ett par dygn. Man satte in antibiotika intravenöst, samt kortison i maxdos. Det visade sig nämligen att mina njurar hade lagt av på grund av all kontras. Till saken hör att jag ett par veckor innan ingreppet genomgått en skellettröntgen. Med kontrast. Detta tillsammans med det aktuella ingreppet blev för mycket för mina njurar, systemet la av.
Det beslutades att jag skulle flytta till avdelning 47, hjärtintensiven. Jag skulle få så kallad ”forcerad diures” det vill säga att man skulle ge intraveös vätska, sex liter per dygn, och ge urindrivande läkemedel så att det kom ut minst lika mycket. Efter några dygn med intensiv behehandling började mina njurar återhämta sig. Så smånigom fick jag åka den eminenta ambulanshelikoptern till mitt hemsjukhus i Gällivare.
Vad vill jag nu ha sagt med detta? Först och främst: vilken fantastisk personal på de avdelningarna jag var på! Jag förstod att de jobbade för fullt, men aldrig ett ovänligt ord. Aldrig något tecken på irritation. Alla, och då menar verkligen ALLA, från överläkare till städpersonal var helt fantastiska. Jag kunde inte ha fått ett bättre bemötande. Tusen tack för att ni finns och är de änglar ni är!