Läkaren Linda Beckerts insändare i NSD 15 februari, gav ett ansikte utåt angående rätten till sjukersättning från Försäkringskassan. När jag läste hennes inlägg var det som om det var jag som satt framför henne som patient. Jag har fått vara frisk och kunnat arbeta. Har ingen sjukfrånvaro från mitt arbete senaste 10 åren. Har aldrig haft eller behövt ha kontakt med Försäkringskassan (Fk).
Men, från en dag till den andra faller mitt liv sönder. Jag kan inte ens ta hand om mig själv med de mest primära sakerna längre. Akut läkarbesök där jag försöker bevara min värdighet och berättar hur mitt hälsotillstånd är. Värdigheten försvinner snabbt. Jag gråter. Om och om igen. Läkaren konstaterar att jag lider av utmattningsdepression. Jag medicineras samt får remiss att gå hos kurator.
Mitt hälsotillstånd förbättras, sakta, men när jag varit 100 procent sjukskriven i 180 dagar får jag avslag till fortsatt sjukersättning från Fk. Min personliga handläggare ringer, sent en fredagseftermiddag och meddelar detta. Jag har inte ens nedsatt arbetsförmåga till 25%. Givetvis ifrågasätter jag detta. ”Det medicinska beslutet är sådant”, säger min handläggare. Jag hänvisas till Arbetsförmedlingen (Af), via Fk, med ett personligt besök. Handläggaren på arbetsförmedlingen förstår att jag inte behöver deras hjälp för att få arbete. Anser att jag bör komma tillbaka till mitt yrke då det är stor brist på arbetsmarknaden. Trots att jag ”har en bra dag” så kan handläggaren på Arbetsförmedlingen se att jag behöver fortsatt sjukskrivning för att kunna bli arbetsför igen. Jag kan alltså inte stå som arbetssökande då jag inte är i tillstånd att kunna arbeta.
Från att ha haft en bra månadsinkomst, som frisk, har jag och min familj nu levt på små marginaler med ersättningen från Fk under 180 dagar. Nu har vi plötsligt 0 kronor per månad att leva på. Räkningarna ska fortsatt betalas och vi behöver fortfarande mat varje dag för att överleva. Från att ha kommit mig upp till ”gråzonen” så faller jag igen ned i det svarta mörkret. Nytt läkarbesök med ökad dosering samt fler mediciner.
Försäkringskassan står själva för den svagaste länken/hjälpen i det som de så fint kallar för ”rehabiliteringskedjan.” Med resurser till samordning, personliga möten med mera borde detta inte kunna vara möjligt; det vill säga att en ej arbetsför människa ställs utan ekonomisk ersättning.
Mitt sjukdomstillstånd medför att jag varken har kraft eller ork att överklaga Försäkringskassans beslut. Jag har fullt upp med att försöka överleva dag för dag. Jag får nu, för första gång, se min läkare ordentligt arg när jag meddelar Fk:s beslut om indragen sjukersättning. Jag får hjälp att skriva överklagan till Försäkringskassan.