Koldioxidhalten i atmosfären ökar sakta men säkert. Det visar veckovärdet från vecka sex på koldioxidhalten vid Mauna Loa observatoriet på Hawaii som drivs i NOAA:s regi. Vecka sex i år registrerades 397,61 ppm, samma vecka för ett år sedan var det 396,70 ppm och för tio år sedan var veckovärdet vecka sex 377,84 ppm.
Det här är alarmerande siffror och under maj 2013 passerades den historiska gränsen 400 ppm för första gången. Nu är vi på väg upp mot 400 ppm även i år.
Klimatförändringar, havsförsurning och överfisk och oljeexploateringen som pågår i den ryska delen av Arktis hotar miljön. Sjöfarten ökar genom nordostpassagen i takt med att sommarisen drar sig tillbaka.
Efter en lång Greenpeace-kampanj 1991 enades 39 länder om Antarctic Treaty, som förbjuder all mineralexploatering i Antarktis i 50 år.
Något liknande borde gälla i Arktis och utarbetas inom Arktiska rådet. Arktis bör omedelbart bli ett maritimt reservat med förbud mot all industriell verksamhet som oljeexploatering och fiske.
Det behövs ett förbud för att ge ekosystemen i Arktis en chans att överleva de påfrestningar som klimatförändringarna för med sig.
Arktis har ett känsligt ekosystem som borde få vara orört från utvinning av mineraler, olja och gas. Men så är det inte, tvärt om visar en rapport från Greenpeace.
Här finns växter och djur som är anpassade till det hårda klimatet och är beroende av polarisen.
Greenpeace har gjort en kartläggning över oljebolagens förehavanden senaste två åren. Den visar hur stora västerländska oljebolag ingått avtal med ryska oljebolag. Shell och Gazprom har ingått ett avtal om prospektering.
Samtidigt har amerikanska Exxon Mobil, norska Statoil och italienska Eni startat gemensamma projekt med Rosneft för att komma åt oljetillgångarna i ryska Arktis.
Riksrevisionens granskning pekar på följande brister i regeringens miljöarbete: Sveriges medlemskap i Arktiska rådet skulle kunna ge ett mer effektivt utbyte.
Regeringen har inte skapat förutsättningar för att ta hand om rådets rekommendationer i Sverige. Regeringen har inte heller gett en tydlig bild av hur den arbetar i rådet för att minska utsläppen av koldioxid.
Det som behövs är en omställning från fossila bränslen som olja, kol och gas till mer förnybar energi som vind, sol och en effektivisering av vattenkraften. Jag hade helst sett att Arktiska rådet hade gått in aktivt med styrmedel i sitt arbete än de har gjort fram till i dag.
Klimatmålet till 2020 ser ut att nås men kostnaderna riskerar att bli onödigt höga. På längre sikt finns en risk att Sverige inte når visionen om nära noll utsläpp till 2050. Regeringen saknar en samlad bild av vad olika klimatinsatser kostar och vilka utsläppsminskningar de ger.
Statens program för energieffektivisering inom energiintensiv industri, PFE, har inte gett så stora energieffektiviseringar som regeringen och Energimyndigheten redovisat.
Riksrevisionens granskning ger ett helt nytt underlag för att bedöma effekterna av PFE. Granskningen visar också att det krävs ökad tydlighet kring Sveriges energieffektiviseringsmål.
Klimatforskningen har fått ökade medel under senare år och tilldelades 2 miljarder kronor under 2010. Ändå är det oklart om forskningen faktiskt stöder klimatmålen och bidrar till minskade utsläpp.
Att ställa miljökrav i offentlig upphandling framhålls av regeringen som ett betydelsefullt verktyg som ska bidra till minskad klimatpåverkan.
Styrningen saknar dock koppling till klimatmålet och andra miljömål.