Jag ärKirunabo sedan 1930, en gammal kvinna på 80 +. I cirka fyra år har jag önskat att få eget boende i Kiruna C. Jag får nog vänta till dess jag får bo i en låda.
Efter tre rygg-, knä- och höftoperationer har jag nu blivit så stark att jag vill kämpa om min rätt att få bo i centrala Kiruna. Under de fem år jag stått i bostadskön har jag skrivit till bland annat till Kristina Zakrisson och Kiruna Bostäder och ansökt om en egen lägenhet om två rum och kök på nedre botten i Lomboloområdet.
Utan resultat. Inga svar på mina frågor.
Jag har pendlat mellan boende i sommarstugor i Lannavara, i Tuolpukka och i Överkalix och Luleå.
Nu är det november 2015 – inte ett år till i Lannavara. Inget ont om byn eller huset jag bott i. Där har jag haft det mycket bra.
Men ensam! I mörkret, med tomma sommarhus där grannarna redan har sjappat till stan.
Ensam i en vinteröde stuga med snöskottning av bron och framför uthusdörren. Det blir för tungt även om jag anlitar den alltid hjälpsamme Patrik Fjällborg med traktorn att ta bort den vindpinade snön på vägen om hundra meter fram till huvudvägen.
Strömavbrott inträffar då och då under vintern vid hård kyla och vid oväder. Sista vintern 34 minusgrader under mer än en vecka. Jag åkte med bilen innan den frös till mitt barnbarn Idivuoma.
Jag är uppvuxen i Kiruna sedan ettårsåldern. Jag har gått sju och ett halvt år i Kiruna folkskolor, två år på KPU, Kiruna Praktiska Ungdomsskola. Två år på folkhögskola i Kalix och Jokkmokk, tre och ett halvt år på lärarserninarium, samt jobbat över 40 år som lärare i Kiruna. Vad behövs mer för att jag och övriga genuina Kirunabor ska få ett eget boende i Kiruna C
Ett land med kung, statsråd, länsråd och kommunalråd, ska väl slå vakt om sitt eget folk, som sen forna tider har betalat och fortfarande betalar skatt. Annars är ju vår kung, statsminister, regering, landshövdingar och kommunalråd bedragare.