Jag trodde i min enfald att jag, 92 år, med 48 års heltid som frisör bakom mig, med artros i hela kroppen och beroende av krycka, skulle vara berättigad till riksfärdtjänst.
Jag skulle besöka min son i Hedemora, men fick avslag med motiveringen att jag borde klara mig med den service som resebolagen ger.
Hur gick det då med min resa?
Eftersom flygplatsen ligger sex mil från min bostad valde jag att åka tåg, betalade 1 889 kronor enkel resa för egen kupé med dusch, toalett och frukost.
En väninna följde mig till tåget och bar min väska. Sedan hade vi så otur att jag fick gå en lång väg på perrongen och hade väldigt ont i fötterna när jag kom fram till vagnen.
Jag väcktes en halvtimme innan vi kom fram till Gävle där mina ungdomar skulle möta mig, men min frukost på tåget uteblev eftersom jag inte klarade att gå genom tre vagnar till bistron.
I Gävle var det ännu längre promenad på perrongen. Det var tungt trots att jag inte behövde bära något. Efter frukost på Gävle central blev det bil till Hedemora.
Hemresan startade i Uppsala dit sonen körde mig med bil och här behövde jag inte gå så långt till min vagn.
Sonen talade med konduktören om att jag skulle få hjälp till bistron för frukost klockan 7 på morgonen.
Jag klädde mig i god tid på morgonen, men ingen kom till min hjälp. Klockan 7:40 gick jag själv genom fem vagnar, slängdes som en vante mellan väggarna och slet i dessa tunga dörrar mellan vagnarna.
Väl framme i bistron sa jag till flickan som arbetade där att jag var alldeles slut och att sonen talat med konduktören om hjälp.
Svaret blev: Vi har 600 resenärer och kan inte hjälpa alla.
Jag hade god lust att svara: Ni har väl knappast 600 resenärer över 90 år som går med krycka?
På väg tillbaka till min kupé var det en dam som såg hur jag raglade fram. Hon hjälpte mig hela vägen och var bestört över att jag var tvungen att gå så långt på egen hand.
Jag berättade att vi avtalat om hjälp och när ingen kom blev jag tvungen att försöka gå ensam eftersom jag måste få något i mig för att inte bli illamående.
Servicen uteblev, men betala fick jag göra – 3 778 kronor tur och retur.
Efteråt har jag funderat över vad som hänt om jag ramlat mellan två vagnar, hur länge skulle jag ha fått ligga där? Vem har ansvaret för resenärerna?
Jag hittade en broschyr ”Välkommen ombord på SJ Nattåg.” Här stod mycket, men det viktigaste stod inte – vilken service SJ ger.
SJ vill kanske inte vill ha några handikappade pensionärer som resenärer?
Nu är min fråga till SJ:
•Tycker ni att vi gamla ska resa med livet som insats?
Min frågor till Riksfärdtjänst:
•Tycker ni att vi ska klara oss med den service resebolagen ger, alltså noll service om det är närmast och mest bekvämt att ta tåget?
•Vilka regler gäller för riksfärdtjänst?
Jag vill ha svar i papperstidningen, eftersom vi äldre oftast inte har tillgång till internet.