Ja, tack! Jag vill ha ett jobb! Trots universitets- och högskolestudier finns inte jobb åt alla.
Det verkar inte finnas ett arbete som ger mig och andra arbetssökande en trygghet i form av en återkommande inkomst, arbetskollegor och en meningsfull tillvaro.
Vad har människor för problem med inkomster kring 20 000 kronor varje månad?
Prova att leva på 8 000 kronor!
Alla har vi våra problem och bekymmer. Arbetslösheten är just nu mitt största och gnagande problem.
Har man problem så är det naturliga tänket att man försöker lösa det – och jisses vad jag har sökt jobb efter jobb!
Man kan diskutera arbetsförmedlingens roll. Det stöd och hjälp som den erbjuder verkar inte vara att hitta jobb åt människor.
Min uppfattning är att dess enda och främsta uppgift är att kontrollera och därefter kontrollera ännu mera; hur man söker jobb, vilka jobb man sökt, att man överhuvudtaget söker jobb, ger jobbanvisningar, det vill säga föreslagna jobb, som man måste söka.
Visst är det väl bra att de har lite koll på läget – men det känns lite som dadda-hink-och-spad-fasoner för en kvinna i medelåldern som söker jobb dag och natt.
Man känner sig övervakad och förföljd. Arbetsförmedlingens tänk är inte att lösa problemet som är avsaknad av jobb.
Den har inga jobb att ge, om någon nu trodde det. Möjligen finns det – efter lång handläggningstid –vissa insatser för dem som blivit utstämplade och inte längre har rätt till a-kassa samt till de som i någon form står utanför arbetsmarknaden, till exempel begåvningshandikappade eller för de med funktionsnedsättningar.
Därför har jag för länge sedan räknat bort arbetsförmedlingen som en stöttepelare i mitt jobbsökande.
Lite ironisk känns det som om jobbsökare är mitt yrke – kanske för alltid.
Känns som man vadar i kvicksand då man ännu en gång författar ett personligt brev i positiv anda som blir en bifogad bilaga till ett utannonserat jobb, vilket i bästa fall resulterar i ett mail om att annan sökande fått jobbet.
Så rullar det på, dag efter dag. Värdelös är ett av alla negativa ord som kommer in i ens hjärna och försöker ta över och krossa all posivitism.
Det fortsätter med ord som pockar på – onyttig, usel, trött, likgiltighet, negativitet, oduglig, vissen, karaktärslös, oanvändbar.
Med hemförhållanden under uppväxten, där föräldrar inte varit högutbildade, har inte på något sätt givit mig gynnsamma förutsättningar som många andra haft vad gäller att stöttas och ledas in i skolvärlden.
Jag har istället på egen hand, mitt i livet, knogat mig fram som ensamstående mamma och vidareutbildat mig inom universitets- och högskolevärlden.
Ändå får jag inget jobb? Vems är felet? Mitt? Föräldrarnas? Arbetsförmedlingens? Utformningen av jobbansökan? Valt fel utbildning? Är jag arbetslös och värdelös för evigt?
Vart finns mitt jobb?