Året att minnas

Världskrig. En soldat står vid ett minnesmärke i Zonnebeke i Belgien den 25 april under ”Anzac Day” till minne av de soldater från Nya Zeeland och Australien som dog under det första världskriget.

Världskrig. En soldat står vid ett minnesmärke i Zonnebeke i Belgien den 25 april under ”Anzac Day” till minne av de soldater från Nya Zeeland och Australien som dog under det första världskriget.

Foto: Virginia Mayo

Norrbottens län2014-05-15 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I år är det hundra år sedan första världskriget bröt ut. När helvetet var över hade 20 miljoner människor mist sina liv, därav nio miljoner soldater.

I den fruktansvärda epidemi av spanska sjukan som utbröt efter kriget, och som var en följd av det, dog ytterligare nästan 50 miljoner.

Den efterföljande freden i Versailles blev ett hårt slag för Tyskland, som tvingades till ett jättelikt krigsskadestånd och dessutom förlorade delar av sitt territorium. Den känsla av förödmjukelse freden innebar för tyskarna blev grogrund för nazismen, vars primära mål var att återupprätta Tyskland som stormakt.

Trots det enorma mänskliga lidandet första världskriget innebar i Europa så dröjde det bara 25 år innan nästa världskrig startade, efter några år av tysk upprustning.

Detta krig var betydligt mer omfattande och berörde nästan alla väldens länder. Mellan 55 och 60 miljoner människor dog, däribland ett stort antal civila, bland annat i bombräder över London och ett flertal tyska städer.

Men inte bara där...

I Tyskland förföljde och dödade nazisterna människor som hade ”fel” politisk uppfattning eller ”fel” ras, såsom judar, romer, men även homosexuella liksom religiösa ledare. Åtskilliga av dem slutade sina liv i nazisternas koncentrationsläger. I dag finns det grupper som förnekar att dessa händelser ägt rum.

I år är det också 25 år sedan Berlinmurens fall, muren som var den mest påtagliga symbolen för det delade Europa, en världsdel som av segermakterna splittrats i en östlig och en västlig intressezon. Västberlin var helt omgärdat av muren och låg som en ö mitt i dåvarande Östtyskland.

Murens fall blev en stark symbolhandling i de skeende som många trodde och hoppades skulle innebära att motsättningarna och vapenskramlet i Europa skulle minska, att länderna skulle närma sig varandra. De hade både rätt och fel.

Den Europeiska unionen, EU, har vuxit kraftigt och omfattar i dag 28 länder däribland många från det tidigare östblocket. Eftersom EU:s syfte är att bevara freden i Europa, främja samarbete och handel mellan länderna, arbeta för frihet och jämlikhet, borde allt vara frid och fröjd. Men så är det inte.

Rysslands ledare Putin drömmer om en återupprättad Sovjetstat och det är nästan så man känner vindarna från 30-talets Tyskland vina runt knuten.

I många andra europeiska länder växer sig högerextrema, nationella nazistiska grupper sig starkare. På deras agenda står inte samarbete, fred och frihet och ett enat Europa. De ogillar EU, deras politik är protektionistisk, deras grogrund är samhällshat och missnöje, de bygger sin styrka på att skapa motsättningar mellan olika grupper i samhället.

Precis som nazisterna i 1930- och 1940-talets Tyskland, utser de samhälleliga hatobjekt. Det kan vara invandrare, muslimer, homosexuella…

All historia är lika viktig att komma ihåg. Men de båda världskrigen och resultatet av dem får vi aldrig glömma. Några verkar ha gjort det.

Därför bör vi ägna 2014 åt att minnas och dra lärdom, så att misstagen från förra seklet aldrig upprepas.

Tänk om vi kunde minnas det som året då fascister och högerextremister förlorade mark och började ge vika för de goda krafter som fortfarande styr i Europa.