Jokkmokkkommuns tio vattenkraftverk längs Stora och Lilla Lule älvar producerar nära en tiondel av all elektricitet i Sverige. Sedan tillkommer Ritsem och Sourva kraftstationer samt kraftverken vid Edefors och i Boden.
Tidigare var fisket för alla bosättare längs älven och staten oerhört betydelsefullt. Laxintäkterna från Edefors finansierade bygget av Uppsala universitet. Det kommersiella tin-fisket vid Laxede kunde ge 200 laxar per dag med en medelvikt på 10 kilo. Rekordet från 40-talet var 435 laxar under en dag. Luleå stad, som ägde laxfisket till 1960, fick under 1800-talet upp till åttio procent av sina inkomster därifrån.
Nu är lekplatser och vandringsleder blockerade, överdämda eller torrlagda. Allas vårt Vattenfall gör miljardvinster på älven. Dess chefer får miljoner i lön, pension- och avgångsvederlag. Vinster från Jokkmokks kommun har säkert finansierat Nuon-affären och kolkraftverken i Tyskland. Som kompensation, som nu riskerar att upphöra, får kommunen cirka 20 miljoner i så kallade bygdemedel /regleringsmedel.
Enligt norska villkor hade enbart kraftverken inom Jokkmokk givit kommunen 300 miljoner per år i ersättning. Det tiotal belysningsstolpar vi fick till vintermarknadens 400-årsjubileum framstår som ett hån! Presschefen Stedts stolta uttalande om Vattenfalls ansvar när han satte ut 12 100 laxöringsyngel syd Jokkmokk likaså! Det motsvarar i bästa fall två fiskar per kilometer älvsträcka.
Vattenfall planterar däremot årligen ut 550 000 lax- och 150 000 laxöringsyngel nedanför Bodens kraftverk. Dessa har fyllt mången pensionärs frysboxar. Det ökande sälbeståndet längst Norrbottenskusten tackar också och tar emot. Förresten, har Vattenfalls utsättning av 12 000 laxöringsyngel i Stockholms ström upphört?
Med god vilja skulle Vattenfall kunna återställa fisket uppströms Boden och ge älven, våra sjöar och och vattenmagasin ett fiskbestånd värt namnet.