Solen speglades på vattenytan av den närliggande sjön och bröts ut i tusentals små glittrande punkter. Juli månad hade precist börjat och sommaren stod i full blom.
”Det är en vacker dag” tänkte jag för mig själv samtidigt som jag tittade ut genom det tjocka bussglaset.
När bussen stannade för att plocka upp fler passagerare såg jag en kille i min ålder kliva ombord. Han hade färgstarka kläder, udda val av skor och med så många piercingar i näsan att det fick mig att undra hur han kunde hålla huvudet uppe med all vikt. Men trots det så verkade han trivas med hur han såg ut, med vem han var, en sorts värdighet man ser i allt för få människor. Man märkte det på hans leende och sättet han tog sig fram genom bussen. På väg mot en tom plats vinkade han mot två killar som satt i precis framför mig.
”Hej”, sa han med ett brett leende.
Killarna blängde tillbaka, det var nästan så att jag kunde känna kylan från min plats bakom.
”Vem fan var det där?” frågade den ena.
”Bara en bögjävel”, svarade den andre muttrande med killen fortfarande inom hörhåll.
Jag såg det sårade uttrycket i hans ansikte. En millisekund av sorg, osäkerhet och ånger innan han passerade min plats och satte sig längst bak i bussen.
Tänk att så få ord kan göra så mycket skada till en människa och dess psyke.
Jag klev av på min busshållplats, satte i mina lurar och slog på musiken. Den välbekanta musiken hördes genom dem små gummipropparna. Jag andades djupt och lät musiken fylla mig, befria mig och jag reflekterade tillbaks till händelsen på bussen.
Inom mig kände jag en ilska. En ilska på de sociala normerna, dem utdömande blickarna. Ilska på de människorna som inte kan acceptera att det är människan man blir kär i och inte könet. En ilska på de som inte vet bättre.
Ilskan övergick till sorg. Sorg över min generation, vilket samhälle vi tvingas växa upp i. Vilka sociala mallar vi ska följa för att passa in i. Pressen från våra föräldrar, pressen att utbilda sig, skaffa fru och barn, hus, bil och ett fint kontorsjobb i staden jag växte upp i precis som farsan. Något annat vore helt otänkbart.
Men jag vill inte ha ett kontorsjobb, eller ett hus, eller bara ännu en kärnfamilj heller för den delen. Jag vill inte bära fler av normens bojor, jag vill inte fjättra mig eller snöa in mig på att bli ännu en Svensson. Jag vill vara fri att åka ut i världen och se vad den har att erbjuda. Jag vill vara fri att hitta min plats, mitt kall. Jag vill vara fri att bo där jag finner det passande, fri att söka efter det stället som jag kan kalla för ”Hemma”. Jag vill vara fri att jobba med något jag är passionerad över, att allt inte bara är siffror på ett papper.
Men allra störst vill jag vara fri att älska den personen jag vill, oavsett kön, utseende eller dennas sociala värde, utan att behöva bli nedvärderad till bara en bögjävel.
Homofobi är ett allvarligt samhällsproblem, det läggs ner alldeles för mycket tid och energi på att berätta vilka man ska eller borde älska och skaffa barn med. Att berätta hur man borde vara snarare än vem man vill vara.
Så mycket tid och energi som hade kunnat användas till nyttiga, produktiva saker såsom att bekämpa den ökade mängden ungdomsarbetslöshet eller hjälpa barn och ungdomar som far illa.
Ett samhälle där en kille bli kallad för Gay när han väljer att öppna upp sitt hjärta och dela med sig av sina tankar, där sexuell läggning är något man hånas över och används som skällsord, det är ett samhälle som jag inte vill att mina barn ska växa upp i.
Men kanske är jag bara ännu en bögjävel, vad tycker du?