Jag blir så fruktansvärt less på politiker och tjänstemän som bara ser skolan som en stor industri, som ska pressa in så många barn som möjligt i lokalerna.
Stora skolor och många parallellklasser. Det ska också finnas många vuxna runt barnen, inte bara lärare utan även skolsköterskor och kuratorer.
Ju fler, desto bättre, tänker de. Då undrar jag vem av tjänstemännen som tänker på att det faktiskt finns barn med speciella behov som inte klarar av stora skolor med hundratals barn.
Barn med funktionsnedsättningar – till exempel syn, hörsel, neuropsykiatriska – som inte klarar av att ha många lärare och andra vuxna runt omkring sig.
Barn som inte kan tillgodogöra sin skolgång för att det blir för många intryck under dagen.
Barn som mår bäst i lugna trygga miljöer där alla lärare är kända ansikten samt känner till det unika barnets behov och där kamraterna på skolan också är bekanta ansikten.
Kommunalrådet Yvonne Stålnacke (S) slår sig för bröstet och triumferar att hon minsann är en politiker som törs och som vågar (för att vinna) och som inte är rädd för att bli ifrågasatt.
Hon jämför Luleå stads utveckling från utedass och dragiga hus till bättre boendestandard med att fatta beslut om att centralisera skolan och pressa in så många elever per kvadratmeter som bara är möjligt.
Att våga ta beslut är inte likvärdigt med att fatta de rätta besluten.
Har politikerna glömt att barn med speciella behov också är medborgare och har lika stor rätt att få en bra skola som alla andra barn har?
Barn med speciella behov nämns inte i Framtidens Skola, de finns inte.
Men en sak kan jag säga: För föräldrarna finns dessa barn i allra högsta grad.
Anna Karlsson