Carina Sammeli skrev i en debattinlÀgg i NSD den 19 oktober att lÀrarbristen Àr en stor utmaning för skolan i LuleÄ. Hon har rÀtt i den frÄgan.
DĂ€remot undrar jag hur hon tĂ€nker nĂ€r hon skriver âAlla barn tjĂ€nar pĂ„ att den sociala miljön i skolorna vidgas. Ingen ska behöva kĂ€nna sig ensam i skolan.â
DĂ€r hĂ„ller jag verkligen inte med. Ăr det denna grund hon vilar sig pĂ„ nĂ€r hon missionerar för stora skolor?
Jag Àr sjÀlv lÀrare och jag har ocksÄ lÄng erfarenhet av att jobba med barn och unga i behov av sÀrskilt stöd. Dessa elever behöver inte en stor skola. De behöver lugn och ro och trygghet. Det trodde jag var en allmÀn kunskap bland oss som jobbar med barn och ungdomar. Tydligen inte!
DÄ LuleÄ kommun i dag inte lyckas med att skapa en trygg arbetsmiljö med rimlig arbetsbelastning för oss lÀrare kan jag heller inte tro att stora skolor skulle lösa problemet med lÀrarbristen, snarare bygga pÄ den.
PÄ stora skolor Àr det större risk att elever blir anonyma, en i mÀngden. DÄ ökar bÄde oro och stök, vilket varken Àr bra för lÀrare eller elever. Vi lÀrare stÄr helt enkelt inför valet att jobba som lÀrare eller att behÄlla hÀlsan och det valet stÄr vi inför redan i dag, inte om tio Är.
HÀr kommer min lösning pÄ lÀrarbristen: Ge oss bÀttre arbetsvillkor sÄ vi orkar med vÄrt jobb. Prata med oss. Visa att ni förstÄr problemen med vikariebristen istÀllet för att be oss jobba övertid utan ersÀttning. DÄ kanske fler vill bli lÀrare och vi kan fÄ fler kollegor, fÄ tag pÄ fler vikarier, och dÀrmed ocksÄ slippa gÄ sjuka till jobbet.