Den 3 februari föll domen i ”Girjas-målet”. Ett rättsligt utslag som, om domen vinner laga kraft, ger samebyarna ensam rätt till jakt och fiske på statens mark i fjällvärlden.
1993 fattade lagstiftaren ett beslut som gav jägare rätt till jakt av småvilt i fjällvärlden, även kallad den ”fria fjälljakten”. 2007 fick även utländska jägare rätt till jakt på samma villkor.
Småviltsjakten regleras idag genom lagstiftning och allmänna villkor för jaktkort för att olägenhet för rennäringen inte ska uppstå, ändå beskriver samebyarna jakten som ett omfattande problem för renskötseln.
Jordbruksverkets utredningar talar för att störningar för renskötseln förekommer, men är ovanliga. Utredningarna påvisar heller inga negativa effekter för småviltstammar eller naturmiljö, tvärtemot vad SSR påstår i NSD 17/2.
Småviltsjakten bedrivs av välutbildade jägare och hundar med tusentals timmar avsatta på träning och meriteringar, där en viktig del är att säkerställa att hunden inte förföljer ren. I mer än 20 år har fågelhundsklubbarna arbetat målmedvetet för att avla bort rendrivande beteende.
På den mark som staten upplåter för småviltsjakt ställer lagen krav på god viltvård. Fågelhundsklubbarna ansvarar för de ripinventeringar, vars resultat ligger till grund för forskning om viltstammen och för att kunna reglera jakttryck och prognostisera vilttillgång för kommande år. Ett uppdrag som kräver att 300 jägare och lika många meriterade jakthundar årligen tillryggalägger 200 mil till fots i fjällterräng, med enbart ideella insatser.
Domen i Girjas-målet skapar stor oro bland jägare som bor och verkar i fjällkommunerna. De flesta av oss är även hängivna fiskare, vandrare, skidåkare och skoteråkare. Och vi är många. Småviltsjakten är inte bara ett fritidsintresse, utan en livsstil som involverar hela familjer och förs vidare i generationer. Den är anledningen till att vi bor och lever i fjällkommunerna.
Om domen vinner laga kraft innebär den att samebyn beslutar om och hur man vill upplåta jakt till utomstående. Tidigare erfarenhet när näringsidkare ansvarat för upplåtelse av jakträtt har visat att jakten blivit avsevärt mycket dyrare, dels för att jaktkorten i sig kostat mer, men också för att de oftast varit förenliga med krav på att köpa logi, transport och guidning.
Frågan vem som ”äger fjällvärlden” berör i första hand alla oss som bor i fjällkommunerna och delar befolkningen här i två grupper. Frågan är så viktig och väcker så heta känslor att människor inte vågar lyfta ämnet i fikarummet på arbetsplatsen. Den skapar spänningar i familjerelationer, mellan vänner och arbetskamrater.
Hela samhället påverkas av att låta en part i en intressekonflikt vara den beslutande, i det här fallet en liten grupp renskötande samer, när vi alla ska leva sida vid sida i samhället.
Vi har en fantastisk fjällvärld som vi alla ska ha tillgång till, naturligtvis med bibehållen respekt för natur och djur, näringar och varandra. Självklart måste förvaltningen skötas av en oberoende part, där samverkan mellan berörda intressegrupper blir ett naturligt inslag.
Den fria fjälljakten måste bevaras!