I våras drabbades min sambo av en allvarlig hjärnblödning och blev inlagd på Sunderby sjukhus och sedermera i korttidsboende i Luleå. Efter tre månader flyttades hon till hemmiljön där hon skulle få hjälp av hemtjänsten.
De två första dagarna skulle hon få hjälp från morgon till kväll. Hemtjänstens damer kom i tvåtimmarspass. Käcka och pratglada. Efter första dagen var min sambo helt slut.
Hon led inte av ensamhet. Snarare av hjärntrötthet. Så ordinationen var fullständigt felaktig.
Dagen efter vid frukostbordet uppgav min sambo att hon inte såg någonting. Det skulle visa sig att hon fått en TIA (transitorisk ischemisk attack) som tillfälligt slog ut synfunktionen.
Jag ringde Sunderby sjukhus och berättade om händelsen och fick besked att jag först skulle uppsöka vårdcentral.
Jag ringde vårdcentralen och blev bemött av en telefonsvarare. Fick besked att jag skulle bli uppringd på det nummer jag ringde två timmar senare.
Två timmar senare blev jag uppringd och frågade då om blindheten var ett normalt inslag i sjukdomsbilden.
– Nej, det är inte ett normalt inslag. Åk genast till akuten på Sunderby sjukhus, sade sjuksköterskan.
Vid Sunderby sjukhus fick hon omgående genomgå en hjärnröntgen för att få en diagnos om hennes sjukdomsbild.
Hon blev inlagd och jag väntade på besked om vad röntgenplåtarna visade.
– Du kommer att få besked av läkaren, sade en sköterska.
Efter någon timme frågade jag när läkaren kommer och informerar och fick då besked att det blir vid ronden så småningom.
När jag sista gången frågade var läkaren höll till fick jag svaret att dom hade slutat för dagen och farit hem. Då hade det gått sex (!) timmar efter röntgen.
Jag var upprörd och förbannad. Hade suttit och väntat på besked vad röntgenplåtarna visade.
Jag sa vad jag tyckte om läkarens nonchalanta beteende till den ansvarige sköterskan på avdelningen.
Att inte bry sig om att gå förbi sjuksalen där min sambo låg och jag satt och väntade på besked.
Sjuksköterskan lovade med bestämdhet att läkaren skulle ringa mig dagen därpå och ge mig besked vad som hänt och vad röntgenplåtarna visade.
Tror ni att läkaren ringde dagen därpå? Rätt gissat. Ingen ringde.
Jag berättade denna historia för en sjuksköterska vid en annan institution och hon blev upprörd och tyckte att jag borde skicka in en skrivelse.
Av en händelse råkar undertecknad vara utbildningsansvarig vid SPF Norrbotten och har lett en utbildningsdag under rubriken ”Äldrevård”, där bland annat professor Lars Nilsson medverkade.
Nu är stroke och hjärnblödning ingen sjukdom som bara drabbar äldre. Hörde nyligen att en 22-årig vältränad fotbollstjej drabbats och numera sitter i rullstol.
Den här sjukdomen kan med andra ord drabba vem som helst av oss.
Då är det viktigt att bo nära ett sjukhus. Kommer man inom en timme lär man ha 50 procent chans att bli helt återställd. Kommer man inom fyra timmar är det en på fjorton.
Dessutom bör man helst inte bo i Norrbotten.