Den 29 juli 2014. Björkelund. Eyvind Johnson-dagen. Invigningstalare är Bodens kulturchef Detlef Berkanovitz. Han berättar stolt om kommunens stora attraktioner den gångna sommaren, Havremagasinet och Spionoperan. Lyckade statsningar som samlade stor publik.
Men skådespelare, regissör och musiker fick inte betalt. Arrangören, företaget Pronto, klarade inte att betala lönerna till alla skådespelare, sångare och musiker.
Bakgrunden: När operan hade premiär sommaren 2013 blev mottagandet succéartat. Alla tidningar, i Norrbotten såväl som rikspressen, öste lovord över föreställningen. Skådespelare, sångare och musiker kunde glädja sig åt de fina recensionerna liksom publikreaktionerna. De cirka 25 musikaleleverna från Björknäsgymnasiet fick vara med om ett sommarjobb utöver det vanliga. Med hjälp av regissör, koreograf och de professionella skådespelarna växte de för varje repetition. Efter slutsången och applåderna utbrast skolans rektor spontant: Vad har ni gjort med våra elever? De har ju utvecklats fantastiskt de här veckorna.
Eftersom jag fanns med vid samtliga tio föreställningar kunde jag på plats ta emot alla uppskattande ord från publiken. De äldre var tacksamma för att vi på scenen kunde ge åskådarna ett stycke norrbottnisk historia som inte ska falla i glömska. De yngre besökarna var tvungna att fråga om det var sant att det som spelades upp var hämtat från verkligheten. De hade aldrig hört talas om Sveriges största spionhistoria.
Över tre tusen åskådare såg Spionoperan 2013. Men trots den höga publiksiffran täckte inte biljettinkomsterna alla utgifter. Prontos ägare, Rolf Degerlund och Kerstin Andersson, bestämde då att spela också 2014. Många föreningar och pensionärsorganisationer runt om i Norrbotten framförde önskemål om att operan skulle spelas också på dagtid så att de som hade långa resvägar skulle komma hem i rimlig tid.
Vid två lördagar och två söndagar spelades Spionoperan därför klockan 13. Vem hade kunnat ana att vi skulle få den varmaste sommaren på årtionden. Det var 35 grader i solgasset på Kläppenteatern när dagföreställningarna spelades. Inför halvtomma läktare. Där sprack budgeten.
Nu när tidningarnas rubriker handlar om konkurs, kronofogden och Pronto som är skyldig skådespelare och musiker pengar, är det lätt att glömma den kulturupplevelse som flera tusen Bodensare och norrbottningar fick de två somrarna.
Pronto, det vill säga Rolf Degerlund och Kerstin Andersson, fanns varje speldag på Kläppenteatern, långt före spelets början. De såg till att allt och alla var på plats. De var de som sist lämnade efter att ha tömt papperskorgar och städat toaletter. Och nu är det de båda och deras företag Pronto som får ta all skit.
I vintras blev jag inbjuden till kulturchefen Detlef Berkanovitz och näringslivschefen Jeanette Nilsson för att, trodde jag, diskutera vilka möjligheter som fanns att kommunen kunde gå in och täcka en del av förlusten. Bedrövad lämnade jag mötet. Inte ett ord av förståelse. Ingen antydan att den fina PR Spionoperan givit kommunen skulle kunna mötas av en hjälpande hand till arrangören Pronto och vidare till de kulturarbetare som inte fått någon lön.
Säkert kunde före detta chefen för Norrbottensteatern, Rolf Degerlund, ha gjort en bättre budget, hämtat in mer från tröga sponsorer, men hans mål var att ge bodensarna ett stycke av sin egen historia.
Fortfarande, så sent som den gångna veckan i samband med Bodens Marknad, mötte jag människor som än en gång tackade för operaföreställningen och som beklagade den situation de hamnat i, som stod för underhållningen, historielektionen och den fina kulturupplevelsen.
På kommunens hemsida står det att man strävar efter att bli årets kulturkommun. Lycka till!