Gunilla Bresky är säkert mer än kapabel att svara för sig själv efter påhoppen i Björn Löfströms krönika den 20 mars. Man behöver dock inte vara rysslandskännare för att konstatera att hon har rätt i fråga om en onyanserad mediabild av Ryssland.
Den torde gå till historien som ett publicistiskt lågvattenmärke. Demonstranter i Kiev skildras som demokratiska frihetshjältar, medan rysksympatiserande demonstranter i öst utmålas som korkade, manipulerade och allmänt misslyckade.
”... fattigt folk med ryska sympatier som ingen framgång haft i livet”, skrev Dagens Nyheter den 17 april 2014.
Björn Löfström skriver i samma anda. Putins unikt starka folkliga stöd vill han förklara med hänvisning till att ryssar skulle hysa någon slags perverterad kärlek till tyranner och passar på att jämföra med Ivan den förskräcklige.
Varför inte pröva den enkla hypotesen att det ryska folkets starka stöd beror på att det mesta var värre förr?
Också under den brutale kleptokraten Jeltsin, vars stöd i oberoende opinionsmätningar låg under tio procent. Dock betraktad med betydligt större sympati i väst. Den sympatin avtog heller inte när han 1993 skickade fram tanks att skjuta på parlamentet och de demonstranter som stödde den valda församlingen. Tvärtom berömdes han då av sådana politiker som vår egen Carl Bildt.
Demoniseringen i media av Putin är i och för sig inte förvånande. Historiskt har det visat sig vara regel när det handlar om populistiska ledare med starkt folkligt stöd som fronderar mot västs intressen.
Kom ihåg sådana ledare som Nasser eller Peron, inga jämförelser i övrigt.
Om Gunilla Breskys prisbelönta och inkännande dokumentärer skulle ge en vrångbild av landet vore det klädsamt att upplysa läsarna om sakförhållanden, i stället för att avfärda henne som charterturist.
Löfström ges måhända chans att ge en alternativ skildring.