Nordnytt besökte nyligen Kainulasjärvi, en by med drygt 150 invånare. Besöket föranleddes av ett lyssnartips vilket gällde kollektivtrafiken. Byn saknar bussförbindelser sedan fyra år. Vi hade förväntat ett reportage med när, varför, orsak som det primära frågorna. Tyvärr blev det inte så utan ett tamt konstaterande att det inte fanns någon buss som besökte byn.
Ingenting av den kritik som framfördes nämndes överhuvudtaget inte. Jag vill därför beskriva kortfattat hur det gick till när byn blev utan kollektivtrafik.
Innan beslutet att dra in alla busslinjer var det många bussar som stannade i byn. Vid 17-tiden var det dagligen två bussar, och vissa dagar tre, som stod vid affären. Men så plötsligt började det höras rykten om att all busstrafik skulle upphöra. Naturligtvis spreds en oro i byn. Jag tog kontakt med Länstrafiken som bekräftade att det skulle bli så och att det var Pajala kommun som beslutat detta.
Jag tog kontakt med kommunen för att höra dess version. Jag fick tag på dåvarande kommunalrådet. När jag framförde mitt ärende gick han i försvarsställning, naturligtvis med ekonomin som huvudmotiv. Jag fick en rejäl lektion i kommunal ekonomi. När jag till slut fick en syl i vädret sa jag:
– Jag håller med dig att det är dyrt med många stora bussar, men att godstrafiken som jag utfört i cirka 30 år sannerligen inte var dyr. När jag nämnde den blygsamma summan blev han tyst för ett tag.
– Vad sade du? frågade han sedan.
Det verkade som om han inte visste hur de förhöll sig, ja, han verkade överraskad.
– Hördu, jag ringer upp dig sa han och därmed avslutades samtalet.
Efter cirka tio minuter ringde han mig.
– Kan vi inte komma överens om att du kör gods två gånger i veckan? frågade han. Naturligtvis var det i minsta laget för att betjäna en livaktig by, men bättre än ingenting alls. Vi har en bra affär med bank, apotek, spel med mera och därför vill jag hjälpa med det lilla jag kan för att få behålla butiken.
Ekonomiskt sett är det enbart välgörenhet och ingenting annat. Jag kör turen två gånger i veckan, resten av dagarna kör affärsinnehavarna.
Men vad hände sedan? Jo, en linje upprättades med en ovanlig sträckning. Start och slutmål blev Långheden med sex hus och några invånare. Den linjen går till Pajala via Korpilombolo. Långheden ligger 7 kilometer från Kainulasjärvi och har inte ens vändplan för bussen. Den bussen är stationerad i Narken någon kilometer från Långheden. Ja, den har nog aldrig varit till Långheden.
Är detta vettigt?
Med den här åtgärden förkortades den tidigare så betydelsefyllda linjen med 7 kilometer till Kainulasjärvi och med ytterligare 10 kilometer till Saarisuando där bussen mötte linjen Pajala–Gällivare. Detta medförde att folk som skulle till lasarettet i Gällivare från Korpilombolo med omnejd och övriga byar efter vägen fick själva ordna transporten eller i bästa fall, för patienten, taxi. Samma gäller för de som ska till Korpilombolo för att ansluta sig till Luleåbussen.
Vem är den ekonomiska vinnaren? Kommunen, samhället eller ingen? Vad säger landstinget?
Vad gäller godstrafiken försvarade sig vd:n för Länstrafiken i Nordnytt på ett föga trovärdigt sätt. Han talade att man kunde få gods till Tärendö och att man kunde även få det hemkört.
Ja, det är riktigt men han nämnde inte med ett ord att den transporten till Kainulasjärvi kostar 625 kronor, inklusive moms.
Allt detta utöver den frakt man betalat från avsändaren till mottagaren.
Detta är inget annat än skandal. Samtidigt som det luktar bojkott av en levande by av sin egen kommun.