Hälsocentraler som stänger ned sin jourtid (efter kl. 17), distriktssköterskemottagningar avvecklas, spjutspetskompetensen på de små sjukhusen självdör och avvecklas, personalen flyr verksamheten, nyrekrytering omöjliggörs, vårdplatser minskar, sjuka kommer i kläm! Vem känner inte igen sig?
En medveten dödsdom mot länets glesbygd, allt i centraliseringens tidevarv. En medveten strategi i ett desperat försök att spara pengar, men som istället leder fram till ännu sämre förutsättningar att klara överlevnaden för norrbottnisk sjukvård, en sjukvård värd namnet!
Alla stenar ska vändas säger majoritetspolitikerna, samtidigt fortsätter S, V, MP med sitt stora penningutflöde till massor av icke sjukvårdsrelaterade projekt, trots sin dåliga ekonomi. En högst anmärkningsvärd dålig politisk styrning, med panikåtgärden – skattehöjning gör inte saken bättre på lång sikt.
Landstingsrådet Maria Stenberg förklarar att regionala utvecklingsprocesser är viktiga för länet. Hur viktiga? I paritet med viktiga förebyggande och hälsofrämjande sjukvårdsinsatser för människor som valt att bo i glesbygd?
Landstingsrådet Agneta Granström säger ”bara de får bassjukvård och uppkoppling”, det vill säga enkel sjukvård tillsammans med vård på distans där kameran möter patienten istället för en fysiskt närvarande doktor.
Teknik är bra och ska självklart kunna utnyttjas som konsultationsstöd vid vissa enklare sjukdomstillstånd, dock definitivt inte på gamla, dementa och multisjuka människorna som egentligen har en självklar rätt till en av Socialdemokraterna utlovad direktinläggningsplats på sjukhuset, men som allt som oftast inte får den, precis som de styrande har tagit i beräkning.
Myndigheten för vård och omsorgsanalys publicerar en färsk rapport (december-15) som visar hur vården har försämrats under de senaste tre åren. Många läkare träffar patienter med kroniska sjukdomar, men bara 66 procent anser att verksamheten är väl förberedd på att hantera vården för dessa patienter. ”Väl förberedd” kan inte ett sjukhus vara om de allt som oftast står helt utan vårdplatser vissa tider på dygnet även för de mest akut sjuka.
Personalen får lappa och laga bäst de kan för att lyckas med konstycket att bereda en plats för inläggning och köer bildas på akutmottagningen. Patienter åker fram och tillbaka längs med vägarna, många, många mil för akutsjukvård (inte samma som ett akut omhändertagande) som de egentligen inte skulle behöva resa för att få, men som är nödvändigt på grund av det allt kostsammare centraliseringstvånget.
Vart är Norrbottnisk sjukvård på väg? Hur länge skall vi tillåtas styras av okunniga majoritetspolitiker som säger att de ”tar ansvar för helheten”?