Som vårdpersonal på Sunderby sjukhus får vi ofta höra att vi är professionella, duktiga och gör allt för patienten.
Detta får vi höra av patienten och de anhöriga.
Det värmer i hjärtat efter en stressig dag när man hela tiden känner sig otillräcklig. Det är en av anledningarna till att man valt att arbeta inom sjukvården och den stora anledningen till att man orkar fortsätta, för uppskattning från annat håll ser man inte röken av.
Bortsett från kollegorna som sitter i samma båt.
Att varje dag på sitt arbete känna att man inte räcker till är tärande.
Det är inte en fiktiv känsla, det är ren och skär sanning. Vi räcker inte till. Punkt.
Vi går till våra arbeten med ont i magen och oro, med känslan av pinsamhet när en anhörig till en svårt sjuk patient undrar varför inte den sjuke får sitta vid ett matbord och äta sin mat.
Varför mamma eller pappa inte får duscha åtminstone två gånger i veckan, varför den drabbade som så gärna vill komma tillbaka till sitt tidigare liv inte får den rehabilitering som utlovats.
Hälso- och sjukvårdslagen säger att alla har rätt till lika vård. Den bittra sanningen är att du ska orka göra din röst hörd för att få bra vård.
Om du är ensam, sjuk och inte gör väsen av dig eller har starka anhöriga som för din talan kommer du att få äta din frukost och lunch halvliggandes i sängen. I bästa fall avtorkad med en tvättlapp. Du kommer att få duscha en gång i veckan, du kommer att få vänta länge på att nån kommer när du trycker på larmklockan trots att du snabbt behöver komma till toaletten.
Och du kommer att förstå varför vi sjuksköterskor och undersköterskor bönar och ber om mer personal på vårdavdelningarna och en slant i månadslön som motsvarar det tunga ansvar vi bär.