Det är ett val i september, med många förväntningar om att få ett mer humant samhälle när nedmonteringen av demokratin pågår.
Vinster i välfärden är en viktig stridsfråga, vilka inte endast handlar om ekonomi utan lika mycket om att organisationsformer där de demokratiska organisationsformerna är ett minne blott.
De anställda skyddas inte av lagar om meddelarfrihet och yttrandefrihet.
Avsaknad av demokrati bland våra minoritetsgrupper som visat sig har haft en utveckling där demokrati har ersatts maktmissbruk och i dag tillintetgör möjligheter att arbeta i ett lokalsamhälle.
Vi behöver politiker som vågar bygga hållbara lokalsamhällen. Har stora öron, har stora ögon och vågar tänka i nya banor.
Bergsstaten är ett lysande exempel på hur illa en myndighet fungerar då det inte finns ett helhetstänkande i beslut.
Genom beslut fattade av Bergsstaten har Sverige i dag blivit känt för att inte respektera nationella och internationella lagar och förordningar.
Beslut fattade av Bergsstaten har blivit förstasidesstoff i utländsk media och FN har krävt förklaringar till Sveriges agerande för planer att öppna en nickelgruva i Tärnaby. Av Bergsstaten förväntar man att ge oss medborgare tillförlitlig information.
Så verkar det inte vara om man jämför exploatörers uppgifter med Bergsstatens uppgifter. Vill delge ett exempel från vad Talga Mining redovisat. Områden saknas på Bergsstatens karta av tilldelade undersökningstillstånd. Det är oundvikligt att blicka tillbaka på strider för att värna om oersättlig värden.
I slutet av 1980-talet tog riksdagen ett beslut om att leda vatten från Ammerån till Indalsälven utifrån siffror levererade av vattenkraftsexploatörer. Befolkningen kring Ammerån hade låtit ta fram siffror vilka visade att exploatörernas siffror var felaktiga.
Några kvinnor åkte ner till Stockholm och fick träffa Birgitta Dahl, då näringsminister. När siffrorna presenterades för Birgitta Dahl reagerade hon direkt och gick in till Tage Erlander som då var statsminister. Ammerån plockades bort från exploateringslistan.
Striden om Kalix älv på 1970-talet där vatten från Kaitum (tillhör Kalix älv) älv skulle ledas över till Luleå älv är ett annat exempel där politiker fick backa. Kalix älv, Torne älv, Pite älv och Vindelälven fredades och 1993 och klassades som nationalälvar.
Tyvärr har dagens regering smulat sönder beslutet om nationalälvar. Regeringen har valt att ta konfrontation med det samiska samhället.
Att respektera samerna som urfolk och möjligheter att leva av och med naturen tillintetgörs.