Framtiden ser inte ljus ut för telemarketingföretagen. Det har ofta ett dåligt arbetsklimat som föder rädsla, ovilja och stress genom kritik och ett utnyttjande av den höga arbetslöshet bland ungdomar som Sverige har i dag. Varför reagerar ingen?
Jag har hört flera historier om dessa slavliknande arbetsförhållanden som förekommer i dagens telemarketingföretag. Historier om hur unga som inte uppfyllt dagens försäljningsmål eller på annat vis fallit i onåd hos gruppledaren får gå hem. Historier om hur kundsamtal blivit avlyssnade i hemlighet i syfte att kritisera istället för att utveckla.
Filosofin på dessa företag tycks således vara ”Management by fear” – klimatet blir många gånger olidligt.
Stressen byggs på så vis upp, liksom osäkerheten och rädslan. Kritiken tas gärna upp offentligt snarare än privat och berömmet lyser med sin frånvaro när något bra har gjorts - att få arbeta kvar räcker som uppmuntran. Är samtalet tillräckligt långt? Hur har försäljningen gått? Det stakas upp kontrollpunkter som mäts av på de anställda. Duger de?
Det som görs är att man utnyttjar desperata arbetslösa ungdomar. Telemarketingföretagen går över gränsen – långt mer än vad som borde vara tillåtet – för att sedan klaga på att de har svårt att finna arbetskraft, att det är ungdomarna som är lata.
Men hur kan det komma som en överraskning att det är få som vill arbeta på denna nivå? Hur kan det komma som en överraskning att det inte är många som har som första prioritet att arbeta på företag som har ett sådant uselt arbetsklimat och image?
Hur skulle du vilja att din eget barn blev behandlad?
Ovanpå telemarketingföretagens egna bidrag till det dåliga arbetsklimatet finns det ännu en aspekt som orsakar det faktum att så få trivs med detta yrke. Deras kunder, vi som får dessa samtal, ger inte heller något trevligt bemötande.
Det pågår här en social tävlan om vem som kan vara dummast eller mest förnedrande mot telefonförsäljaren som fått i uppdrag att ringa oss. Det sprids tips på hur man är som mest förlöjligande och avvisande mot telemarketingsäljaren på diverse sociala medier för allmän beskådan. Det pågår mobbning på arbetsplatsen och utanför den.
Tänk om det var ditt eget barn som ringde, hur skulle du vilja att hon skulle bli bemött? Det finns ingen fristad för dessa ungdomar.
Värst är det nog dock för de som via relativt små bemanningsföretag utlånas till telemarketingföretag. De har nämligen ingen susning om arbetsrätt och human resources, men är desto bättre på att räkna.
Visst finns det seriösa telemarketingföretag men de lider även de av dessa andra uppstickares slavkontrakt och personalpolitik som är över all kritik. Inköparna går främst på pris och de seriösa företagen väljs bort.
Det är dags att säga stopp. Det är dags att vara medmänniska, både som mottagare av samtal såväl som inköpare.
Det är dags att syna telemarketingföretagen i sömmarna och enbart anlita de med bra personalpolitik.
Det är dags att denna marknad slutar lukta illa och blir mer seriös.