Det har nu gått några år sedan många boende i gruppbostäder i Luleå miste sina kontaktpersoner, det vill säga en kompis ute i samhället som man träffar några timmar i veckan.
Personer med utvecklingsstörning eller autistiska drag kan ha svårt att skapa hållbara relationer.
Vi, föräldrar till en dotter som haft sin kontaktperson i tio år, kände att denna relation var mycket viktig för ett gott liv. Vi har därför hjälpt henne att själv anställa sin kontaktperson, men hur många anhöriga har ekonomiska möjligheter och ork att ta arbetsgivaransvar?
RUT-avdrag kan inte fås för aktiviteter utanför hemmet och Försäkringskassan, som kan ersätta kostnader på grund av funktionshinder, uppger att det är kommunens uppgift att verka för goda levnadsförhållanden.
Många kommuner har på senare år lyssnat mindre på de berörda än på de välbetalda konsulter som anser att gruppbostad och daglig sysselsättning är allt som behövs för goda levnadsvillkor.
Regeringen har nu sent omsider gett socialstyrelsen i uppdrag att undersöka hur kommunernas och de rättsliga instansernas beslut om bland annat ledsagning stämmer överens med målsättningen i LSS (Lagen om stöd och service för funktionshindrade).
Vore det inte dags att kommunen, med samma frågeställning, gör en utvärdering av hur det gått för dem som mist sina kontaktpersoner?