Över 200 miljoner kronor av den konkursdrabbade friskolekoncernen John Bauers skolpeng gick till räntor och inte till elevernas undervisning.
Det visar en granskning som SVT har gjort, pengarna har gått till räntor till banker och ägare.
Ägarna tjänade direkt en kvarts miljard kronor på affären, när man 2006 sålde skolorna till sig själva. John Bauer gick i konkurs i somras.
Förlorare var eleverna och lärare. Vinnare var ägarna. Eleverna snuvades på 200 miljoner kronor. Pengar som skulle ha gått till att förbättra och utveckla undervisningen och öka lärartätheten och lärarlönerna.
När varje patient eller elev förvandlas till en kund med en påse pengar då händer något märkligt. De friskaste patienterna blir de viktigaste patienterna och de starkaste och mest motiverade eleverna blir mest intressanta för skolorna.
De vårdkrävande patienterna och eleverna med svårigheter och särskilda behov vill inget vinstdrivande aktiebolag ha.
Utdelningen för aktieägarna blir för liten.
Friskolor och privata vårdföretag kan välja och vraka, plocka russinen ur kakan. Med överskotten i välfärden skulle vi kunna anställa 22 000 undersköterskor eller 6 000 lärare, specialpedagoger och kuratorer till skolorna.
Alliansregeringen har skapat en stor osäkerhet i samhällsservicen. Friskolor kan plötsligt läggas ned efter att ägarna plockat ut stora vinster.
Friskolekoncernen John Bauers konkurs är bara en i raden. Apotek kan försvinna från glesbygden, då lönsamheten är för låg.
Människor som redan har långa pendlingsavstånd till affär och samhällsservice får åka ytterligare många mil för att hämta ut sina mediciner.
Vi står inför ett vägval: det är dags att bestämma vilken välfärd vi vill ha i framtiden.
Vänsterpartiet vill ta bort det privata vinstintresset från skolan, förskolan, vården och äldreomsorgen. Behovet och kvaliteten ska vara centralt, inte vinstintresse hos riskkapitalisterna som i dag tjänar miljarder på våra skattepengar.
Vänsterpartiet vill ha mångfald och valmöjligheter utan vinstintresse. Demokratiinsynen är viktig och behöver stärkas mera i den offentliga sektorn.
Det ska inte vara tillåtet att plocka ut vinster i dessa sektorer, vinst ska återinvesteras i barnen eller de gamla. Demokratin ska avgöra var vi ska satsa våra skattepengar på skolor, äldreboende och vårdcentraler.
I dag finns en etablerad betalningsvilja för finansiering av de gemensamma välfärdssystemen. Men viljan undergrävs om kvaliteten i välfärden sjunker allt för mycket och människor ser miljardbelopp betalas ut till företag som utnyttjar skatteparadis.
Eller som i John Bauer konkursen, gör stora vinster på försäljning av skolokalerna till sig själva. Ägarna fick en kvarts miljard på affären.
Vår välfärdstat står på skakigare grund än man tror. Stödet för offentligt finanserad välfärd är ännu intakt.
I en rapport till Socialförsäkringsutredningen visar Stefan Svallfors att övervägande majoritet av den vuxna svenska befolkningen år 2011 ville öka de skattefinansierade resurserna till sjuk- och hälsovården, pensioner, äldreomsorg och skolan.
Men frågan är om den här betalningsviljan kvarstår då omsorgen om aktieägarna överväger omsorgen om de gamla och barnen?
Samtidigt vet vi att resurstillgången i kommunernas vård och omsorg om äldre har begränsats så att äldres säkerhet och trygghet inte alltid kan tillgodoses.
Det finns enligt socialstyrelsen stark skäl att ifrågasätta om äldre får den vård och omsorg de behöver för att få en skälig levnadsnivå.
Frågan om välfärdens framtid blir än mer aktuell då vi nu är i en period då antalet barn, ungdomar och gamla ökar snabbt jämfört med befolkningen i arbetsför ålder.
Efterfrågan på välfärdstjänster såsom omsorg, utbildning och sjukvård kommer att öka kraftfullt.
Det är dags att bestämma vilken välfärd vi vill ha.