Jag läste i måndagens NSD om sjuksköterskornas flykt från Hemsjukvården och om kommunen verkligen kan klara av sitt uppdrag. Nej, det kan den inte. Hemtjänsten har samma problem som Hemsjukvården, personal slutar eller tar tjänstledigt och gör något annat istället för att vara kvar. Så här har det varit i några år nu. Men varken enhetscheferna eller arbets-givaren bryr sig om att fråga varför det är så.
Jag har själv arbetat inom Hemtjänsten, som i sin tur ofta står i kontakt med Hemsjukvården och dess personal. Vi har samma problem på båda arbetsplatserna – ett redan stressigt arbete i sig och framför allt, i de flesta fall, ordinarie enhetschefer som inte bryr sig om sin personal. Det finns så många av dessa enhetschefer inom vård- och omsorgssektion i denna kommun som har en sådan dålig attityd mot sin personal, att man har slutat att förundras när man hör den ena sanna historien efter den andra. Det har också varit rena rama öststatsfasoner genom åren som har bedrivits mot personalen av olika enhetschefer inom Hemtjänsten. Jag har själv sett och varit med om mycket under mina år, så jag vet vad jag talar om. Allt handlar inte bara om den allmänna vårdkrisen inom landet. Det handlar framför allt om hur man som personal trivs på sin arbetsplats. Men så länge personalenheten inom denna kommun håller cheferna bakom ryggen, och facket bara blir ett ställe som man ringer och beklagar sig till, kommer man inte att kunna vända på utvecklingen. All heder till den ordinarie personal som fortfarande finns kvar inom Hemtjänsten, och ni vikarier som fortfarande går dit och vikarierar, men jag har full förståelse för att ni slutar och samma sak gäller Hemsjukvården.