Utifrån min synvinkel och erfarenhet handlar det om ett kontinuerligt utnyttjande och dålig behandling av pedagoger och lärare i Luleå kommun.
Våra politiker skryter med att vi är bland de bästa kommunerna i undersökningar över landets bästa skolor, men samtidigt ligger vi på den nedre halvan när det gäller löner.
I början på 2000-talet var det allmänna budskapet från politiker, arbetsförmedlare, studievägledare med flera att vill du ha jobb i framtiden så skulle du läsa till lärare. Det kommer att finnas hur mycket jobb som helst och lönen kommer att vara bra.
Lögn! Eller, jobb finns det i alla fall idag, 15 år senare, men om lönen är bra beror nog på vem du frågar.
Med den informationen började jag läsa på universitet och efter cirka tre terminer kom de första stora uppsägningarna av lärare.
En massiv oro började infinna sig på skolan. Eftersom jag trodde på den information jag fått från yrkeskunniga människor samt politiker fortsatte jag att läsa och tänkte att det är nog en tillfällig dipp. Att byta yrkesinriktning med 60 000 kronor i studielån i bagaget för att ta nya lån kändes inte som ett bra alternativ.
Några år senare kom nästa stora uppsägning då hundratals lärare sades upp. Då jobbade jag som springvikarie och det såg nattsvart ut på arbetsmarknaden som lärare.
Jag åkte och jobbade på skolor över hela kommunen och kunde vid vissa tillfällen köra tre–fem mil enkel väg för fyra–fem timmars jobb. Även om jag jobbade alla dagar i månaden kom jag med lite tur upp i 75-procentig lön och jag var tvungen att arbeta med två andra jobb för att få det att gå ihop.
Många av de studenter som jag läste med gick till gamla eller bättre betalda arbeten där de kunde få jobba heltid så de kunde försörja familj och betala de lån som de hade dragit på sig i och med studierna. Många fick knappt jobba med korttidsvikariat under den här tiden.
Nå, efter cirka tre och ett halvt år fick jag till slut en anställning eftersom jag hade fått ihop nog många arbetsdagar i kommunen. Då kom nästa dråpslag, lönen. Jag fick en månadslön på just under 22 000 kronor (efter fyra års studier på universitet) och det här var sex år sedan.
Efter det har jag lyckats arbeta mig upp någorlunda så att jag har kunnat närma mig mina kollegor lönemässigt. Då kommer en briljant idé från statligt håll den här gången. Då bestämmer man sig för att skapa förstelärartjänster med en löneökning på 5 000 kronor som ytterligare höjer löneklyftan.
Vad dessa förstelärare ska göra eller gör är dessutom väldigt olika och inte specificerat på något sätt.
Nu i år fortsätter sedan strategin med att premiera ”duktiga” lärare med ett lönelyft på 2 500–3 500 kronor. Jag måste då vara en dålig lärare eftersom jag inte ingick i den kategorin.
Tycker jag nu synd om mig själv?
Nej.
Jag är förbannad!
Vem är dessutom en bra lärare? Hur bedöms det? Jo, av de rektorer som finns på skolorna. I mitt fall har det varit ett antal bara de senaste två åren. Hur dessa rektorer ska kunna bedöma min tioåriga yrkeskarriär är en gåta. Speciellt med tanke på att de inte ens har varit in i mitt klassrum.
De här två senaste ”lärarsatsningarna” har varit ett sätt att skapa splittring i lärarkåren och det har de lyckats med. Det är till fördel för arbetsgivarna eftersom det blir svårare att mäta löner med varandra. De med löneförhöjningar på upp till 8 000 kronor vill nog inte bli av med de pengarna och det riskeras och har i vissa fall redan skapats A och B-lag på skolorna.
Nu har jag inte ens nämnt lärarnas arbetsbörda och kommunens senaste snilleblixt ”Framtidens skola” vilket visar på en total brist på demokrati och delaktighet och visar mer på maktmissbruk och ren dumhet.
Efter fyra års utbildning och tio års arbete som lärare i Luleå kommun har jag hamnat vid ett vägskäl.
Jag känner att jag inte vill vara kvar i det här yrket och att jag är värd mer än så här.
För första gången har jag tappat lusten att vara kvar i läraryrket och jag har börjat söka mig till andra jobb.