De är ett hot

Hotet. Tyvärr verkar det dock bland en del av landets politiker och andra samhällsengagerade personer finnas en viss rädsla inför det faktum att det i vårt land vistas tiggare, skriver Leif-Göran Johansson och Conny Årlind.

Hotet. Tyvärr verkar det dock bland en del av landets politiker och andra samhällsengagerade personer finnas en viss rädsla inför det faktum att det i vårt land vistas tiggare, skriver Leif-Göran Johansson och Conny Årlind.

Foto: Alvaro Barrientos

Norrbottens län2014-11-28 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är nog ingen överdrift att påstå att Sverige är ett land, vilket för omvärlden framstår som ett rikt land med en välutvecklad demokrati och med en välutvecklad och hög nivå på den sociala välfärden.

Tyvärr verkar det dock bland en del av landets politiker och andra samhällsengagerade personer finnas en viss rädsla inför det faktum att det i vårt land vistas tiggare.

Vad är det som gör tiggaren hotfull? Är det fattigdomen som skrämmer dig? Är det rädslan att behöva offra något av allt det du äger, att du måste dela med dig?

Är det solidaritetens tydliggörande av att vi människor ömsesidigt är beroende av varandra som skrämmer dig?

Det borde vara lättare att dela med sig för den som redan har än för den som nästan inget har. I allmänhet har det dock visat sig att de människor som har det knapert oftast delar med sig till andra. Därför förvånas man av att det i dagens Sverige verkar vara precis tvärt om hos delar av vår befolkning.

Beklagligtvis tycks det dessutom finnas medborgare som ifrågasätter och misstänkliggör de fattiga och deras motiv, vilket gör saken ytterligt svårbegriplig. Man hävdar med full kraft att det i själva verket är rika människor, som kommer hit och i form av ligor bedriver tiggeri på våra gator. Man uttrycker också agg gentemot den fattige, men inte mot det system som skapar utslagning och fattigdom.

Är det brist på kunskap eller politiska värderingar som ligger bakom denna antipati mot den fattige?

Hur som helst är det svårt att förstå, att det finns människor, vilka uppenbart önskar sig ett samhälle byggt på klyftor, och som hellre angriper individen än det samhällssystem som skapar fattiga och rika. Varför annars denna ovilja att hjälpa den fattige?

Glädjande nog finns det också ett stort antal medborgare som är beredda att hjälpa där det behövs och där även samhället sviker. Dessa människors insatser rymmer hopp och förtröstan inför framtiden.

Solidaritet med den svage kan väl aldrig vara fel.