De ser människorna som bara ett nummer
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hoppas ni har läst artikeln om Robert Kennedy Bazuguri som var infört i NSD den 18 april. Vad som inte framkom av den artikeln är att systemet innehåller en ganska konstig moment 22 ingrediens.
Han har nämligen belagts med arbetsförbud och får heller inget bidrag till sitt uppehälle fram till dess han kan resa tillbaka.
Detta innebär att han får till svar att han borde ha sparat till sitt uppehälle och sina behov av att skaffa pass, för samhället "tar från och med avvisningsbeslutet sina händer från att hjälpa honom".
Hur galet kan saker och ting bli egentligen? Har vi fått fnatt?
En person som arbetat för sitt uppehälle och gjort rätt för sig på alla vis får, i och med ett i sig tveksamt och märkvärdigt beslut, ingen hjälp att klara sig, bara orden att "du borde ha sparat".
Har han till exempel fått tydliga besked om att detta skulle inträffa? Mig veterligen har han inte fått det.
Dessutom visar det sig att det är lite beroende på vilken handläggare man har om beslutet om bidrag upphör eller inte.
Vilken del av FN-deklarationen om mänskliga rättigheter stöder sig denna handling på?
Han går nu som praktikant på det arbete han tidigare fick lön för, detta för att man på hans arbetsplats vill hjälpa honom att inte bli deprimerad, och för att han är en duglig person.
Men vi svenskar ser på asylsökande endast efter regler och paragrafer inte som människor med kompetens och framåtanda. Eller har jag fel? Hoppas det.
Konstateras kan i alla fall att vissa av oss ser dessa människor endast som nummer och namn som därför ska hanteras enligt regler och paragrafer, inte efter ett humanitärt seende.