Till att börja med vill jag framföra ett stort grattis till Ingela Lindqvist och hennes föräldrakompisar för utmärkelsen ”årets Luleåbo”. Samtidigt som jag gläds tillsammans med föräldrarna känner jag en stark oro. En oro som grundar sig i det faktum att vad heltidsanställda tjänstehen på kommunen arbetat fram som faktaunderlag för ett beslut kan en grupp föräldrar på sin fritid i sak argumentera emot så starkt att beslutet blir något annat.
En möjlig förmildrande omständighet för tjänstehennen är att politikerna redan fattat beslutet och gett uppdraget till kommunens tjänstehen att ta fram argument för beslutet även om sådana som i sak stöder beslutet inte finns. I ett försök att linda in processen i demokratisk bomull så kallar regerande politiker till ”samråd” i hopp om att alla skall tro på vad man säger.
Det ovan beskrivna och för vissa en förmildrande omständighet är vad som oroar mig.
Att vi är en glesbefolkad kommun är något vi har att förhålla oss till. Att möjligheterna till att bedriva utbildningsverksamhet med nya tekniska landvinningar aldrig har varit bättre är något vi bör utnyttja. Detta till trots så saknas kommunicerade visioner från politiskt håll. Varför inte och då innan valet redogöra för vad man vill uppnå och hur?
Sen är det upp till oss kommunmedborgare att rösta på det alternativ man stöder. Demokrati på det sätt vi definierat det fungerar som det ska. I sammanhanget skall dock nämnas att vi väljare måste inse att det inte alltid blir exakt som man själv vill men så bra som möjligt. Vi är som sagt en glesbefolkad kommun och att kräva att allt skall ligga på gångavstånd är inte möjligt.