Ibland så tappar jag hoppet, jag vet ju inte ens vad jag kämpar emot. Tomma argument som byts ut eftersom de punkteras av kritisk granskning och idogt arbete. Tidiga mornar innan barnen vaknat, sena kvällar, en stund mitt på dagen också. Leta fakta, ringa runt, samla namn, byta tankar och erfarenheter på nätet, vi är många. Möten, karneval, möten igen. Lager för lager faller skalet som kallas Framtidens skola av. Inga argument för, har hittills hållit utan exploderar när de dras fram i solljuset likt sagans troll.
Frågan är vad som finns när argumenten är slut och alla skalen är borta?
Då kanske vi alla får svar på den frågan vi ställt oss sen i september, vem tjänar på detta? För vems skull ska framtidens skola genomföras? För det är ju inte för barnens skull, inget visar på att våra barn behöver en förändring eller ens en förbättring. Istället ska barnen på Örnäset och Svartöstan hastigt fösas ihop, det är bråttom bråttom bråttom, till vad kan ingen svara på. Men inga gemensamma frilusftsdagar, grillkvällar eller andra möjligheter för barnen att lära känna varandra.
Och inte är det för lärarnas skull, som nu ska trängas ihop med nya kollegor i trånga lokaler och jobba dubbelt med både flytt och undervisning, och det med andan i halsen den lilla tid som är kvar av terminen. Inte heller ska pengar sparas, säger politikerna.
Jag har varit naiv, för länge trodde jag att förnuft och fakta skulle vinna vad hjärta och magkänsla först sagt. Att politiker och tjänstemän skulle lyssna och förstå, att de inte är folkets herrar som ska mästra och härska utan är en del av oss. Att vi kan göra tillsammans och att de kan förklara och övertyga om det som de tror på.
Men snart har alla skalen fallit och frågan är vad vi då hittar i mitten, vad är pudelns kärna?
Med en uppgiven känsla går jag till skolan för att hämta min sjuåring. Men när jag närmar mig det gula gamla trähuset, går in på skolgården och öppnar dörren, slår känslan av trygghet och trivsel emot mig. Jag pratar med några elever medan min sjuåring klär sig, byter ett par ord med Monika på fritids som är på väg ut med barnen.
Det är då det slår det mig, den här skolan KAN inte stängas, det är faktiskt inte möjligt att stänga ner hela verksamheten, att låta tystnaden flytta in och 115 år av barnfötters spring lämna huset för alltid. Det blir så tydligt, vad jag kämpar FÖR. Alla tvivel är borta, detta kan inte ske. Jag vet det. Vi i Svartöstan vet det. Vi måste bara berätta för alla andra så att de också kan förstå.
Mina steg hem är lätta och jag visslar när jag går längs gatan hem med sjuåringens hand i min. Och då känner jag det, jag har hoppet åter.