Svar till Krister Hammarbergh i NSD den 29/11. Den realitet du och alliansen så ofta beskriver är en mycket häpnadsväckande version av verkligheten. När jag eller kamrater pratar med pensionärer får vi ständigt samma fråga: när ska vi pensionärer få mer i plånboken?
Dessa människor är uppväxta i ett Sverige där skattesänkningar för 100 miljarder inte var det som fick människor att jobba. De miljarderna var istället placerade på vården, i skolorna och i den offentliga förvaltningen av infrastruktur.
Man jobbade därför att man visste att arbetet var ett steg i att bygga den välfärdsstat som man själv en dag skulle vila i, och som ens barn och barnbarn skulle växa upp i.
Det är här borgerlig politik och demokratisk socialistisk politik skiljer sig åt. Era beskrivningar av samhället är inte den verklighet den genomsnittlige eleven, löntagaren eller pensionären lever i.
Det är vad ni i alliansen hoppades skulle inträffa, men som så ofta när egot eller marknaden får ta allt för mycket plats, faller teorin i sin helhet. Socialismen går i fronten för att föra en fackligpolitisk samverkan, där löntagarna själv ger synpunkter till arbetarpartierna, alltså, man är inte arbetarparti bara för att man antar namnet på sina konferenser. Man förtjänar namnet genom en folkrörelse och genom ett ansvar, ett ansvar för att ge alla möjligheten till frihet, inte genom att sänka skatten till några människors frihet.
5 000 kronor mer i fickan för en direktör bygger inte en bättre skola för vårdbiträdets barn, inte heller ett tryggt åldrande för hamnarbetarens mor och far, och helt klart kan vi konstatera - det ger inga fler jobb.
Jag önskar att ni moderater fortsätter att stirra er blinda på siffror och hypoteser. Vi har ett land att styra upp och vi tänker göra detta, därför att väljarna vill se politik som ändrar på den sociala verkligheten och inte beloppet i direktörernas plånböcker som allt hastigt stiger samtidigt som allt fler varslas varje dag.