Som fattigpensionär är man en komponent i det mer än trettioprocentiga ”utanförskapet”, det vill säga en del av den underklass som är totalt osynliggjord i det perfekta medelklass-Sverige. Nu har det framträtt ett nytt ”utanförskap”, det digitala utanförskapet. Enligt Landsorganisationen, LO, befinner sig tio procent av befolkningen utanför den digitala världen.
Det är främst tre grupper som står utanför ”gemenskapen”. Det är äldre - skall läsas griniga gamla gubbar. Sedan har vi låginkomsttagarna, vilket är liktydigt med lågutbildade bromsklossar. Och så den tredje gruppen: invandrare, och då i huvdsak av kategorin, ”DOM som inte tillhör OSS”. Det fackliga jumbojetens mål är att etthundra procent ska beredas plats ombord på det virtuella cyberskeppet. Men är det verkligen ett eftersträvansvärt mål?
Den här digitala världen som inte verkar vara skapad av människan, utan av någon utomjordisk gudomlighet vilket gör den till en ödesbestämd nödvändig teknologi som ska omfatta hela vår planets befolkning. Men vi som håller oss med båda fötterna på moder jord, vet att det inte är några gudar, utan människan själv som eftertraktar total kontroll över hela mänskligheten. Teknologin är specialdesignad av ett fåtal transnationella konglomerat vars enda syfte är att ta den ekonomiska och politiska kontrollen över mänskligheten.
När George Orwell skrev den dystopiska ( läs: en framtida mardrömsvision ) romanen, 1984, visste han nog inte hur rätt han skulle få. Ja, inte bara rätt, man kan utan att överdriva säga att hans mardröm har besannats - gånger två. Därför betackar jag mig, griniga gamla gubbe, från att ta plats på den hundraprocentiga sköna gemenskapen ombord på det virtuella cyberskeppets tredjeklass. Och fan, vad skönt och befriande det känns!