I dagens vård och omvårdnad är det inte alltid lätt att bli gammal, och då tänker jag på det bemötande inom olika instanser man kan få.
Dels av oss anhöriga, dels av personal men också av organisationen inom äldreomsorg och inom sjukvård.
Har själv egna erfarenheter från de flesta sidorna, patient, vårdare och organisatör av vård och behandling.
Som anhörig kan jag känna både ilska och chock över hur bemötande kan gå till inom alla vårdorganisationer.
En äldre man skickas hem med buss, med ett armbrott som han inte fått besked om för att läkaren inte kryssat i rätt ruta angående vad han tror blir ett bra transportmedel, ingen annan kollar heller och ifrågasätter doktorns beslut.
Doktorn är fortfarande i mångas ögon en helig instans som man inte ifrågasätter och många läkare verkar inte alls ha fått utbildning eller ha läggning för ens ett trevligt bemötande, har heller inte intelligens nog att kolla upp om patienten förstått vad diagnosen är. För skylla på existerande tidsbrist får man bara inte göra, då skiter man till slut i att engagera sig.
Som anhörig blir jag bara förbannad och chockad över ett sånt bemötande och bor jag inte ens i närheten så att jag kan vara där och stötta och lindra och ifrågasätta då något akut händer, då vill jag ju bara skälla ut någon och då får sig ”brevbäraren”.
Blir jag som personal utskälld av en anhörig, för någon händelse som jag kanske inte ens var närvarande i, känner jag mig anklagad och vänder taggarna utåt och en låst situation uppstår. (Vargspråket)
Istället för att beklaga och stötta och försöka förklara att det inte finns 100 procent säkerhet i livet, som min man säger det: ”Livet är en medfödd sjukdom med 100 procent dödlighet”
Dessutom så ska ju en organisation stötta alla, anhöriga, personal och framför allt patienten själv.
I dag fattas fortfarande mycket i omhändertagandet av olika situationer. Till exempel: i ronden står de flesta deltagarna och tittar ner på en liggande patient.
Läkarna pratar inte samma språk och i många fall så översätter inte nån annan av personalen så att jag som patient garanterat förstår, som patient känner jag mig alltid utlämnad och ensam i akuta och kanske förvirrade situationer.
Lite överdrivet kanske men känslan är sån.
Jag blir ändå glad då jag hos en del möter viljan att försöka bemöta rätt, trots att man kanske inte till exempel fått lära sig hur vi som människor reagerar, vad som är mänskligt i oss. Hur jag som omvårdnadsexpert ska bemöta rätt, förstå både Vargspråk och Kroppsspråk som berättar det mesta jag behöver veta som vårdare:
”Ett ord betyder så lite” men att jag går ner på huk och ser upp till mig, det ger lite makt över situationen tillbaka till mig som är i underläge. Att veta vilket språk jag som patient pratar, var i livet jag är, hur mina tankar går, vilket är mitt kroppsspråk?
Att som vårdare kliva in i en situation och göra rätt kräver oerhört mycket kunskap och den kunskapen har vi människor till stor del inom oss. Erfarenhet och eftertanke stärker denna kunskap, i diskussioner som måste få ta tid i vården.
Så mer personal, som verkligen behövs, är bara en del av lösningen på det som fattas i vården i dag.